Julledigt

Bloggen tar julledigt en vecka och återkommer den tjugonionde december. God jul och på återhörande!

Terry Callier - Ordinary Joe

Ibland finns det ett direkt samband mellan artisten och den "riktiga" människan. Om man lyssnar på Terry Calliers skivor får man intrycket av en otroligt varm och ödmjuk människa. Om man läser om människan Terry Callier får man precis samma intryck. Alla som arbetade med honom (Callier dog förra året) berättar att det var svårt att hitta en mer jordnära människa. När Callier skrev på för Chess Records, ett av de större skivbolagen för blues och R&B i USA, var det inte för att få tillfälle att jobba med de allra bästa musikerna och producenterna. Callier var helt ointresserad av kändisskapet eller att ägna sig åt att odla sin egen myt. Han erkände i en intervju att anledningen till att han bytte skivbolag var att han hade "a crush on Etta James".

Så kan man också skapa sig en myt.

Varje myt kräver en period av glömska. Likaså en återkomst. Efter en trio sofistikerade och barock-souliga skivor för Chess fortsatte Callier att turnera och göra musik, men lämnade karriären 1983. För att försörja sig och sin familj tog han ett jobb på University of Chicago – som datorprogrammerare! Bortglömd och långt ifrån musiken framlevde han sitt liv under den största delen av åttiotalet. Hans röst upptäcktes sedermera av en ny generation brittiska acid jazz-älskare, och han började turnera igen. Men det är – som man borde säga oftare – ett annat album.

Jag tror att den här korta biografin är viktig för att förstå "Ordinary Joe", en låt som på många sätt sammanfattar Calliers liv och karriär. Om det någon gång kommer en utförlig dokumentär om Terry Callier så är det den låten som kommer att spelas i slutet, när Chicagos skyskrapesilhuett tonar ut i eftertexterna.

Terry Callier ÄR Ordinary Joe, men i låten växlar Callier mellan att sjunga från Joes synvinkel och att sjunga till honom.

Now I'd be the last to deny

that I'm just an average guy

and don't you know each little bird in the sky

Is just a little bit freer than I.

Antagligen var det så Callier såg på sig själv, som en enkel kille. Men vad handlar det sista om, det där om att varje liten fågel i himlen är friare än han själv? Återkommande i den här bloggen är motsättningen mellan allt man drömmer om och vardagslivets banalitet. En lösning är att vandra mot inbillningens härbärgen. Jag talar förstås om att ta droger. Men droger är ingen hållbar lösning: "I've seen a sparrow get high / and waste his time in the sky". Bara för att man känner sig fri betyder inte det att man är genuint fri. Samtidigt pekar Calliers ordval på insikten om att de som tar droger på något sätt faktiskt är friare, men att det ändå inte är värt det.

Callier har mer handfasta råd att ge Joe (och sig själv). Det är råd som jag själv skulle vilja rama in och hänga upp på mitt sovrum.

Down here on the ground
When you find folks are giving you the runaround
Keep your game uptight
And if you must just take your secrets underground
Now politicians are trying to speech you
Mad color watchers are trying to teach you
Very few will really try to reach you
If you're lost in a stack
That's OK, come all black

De sista raderna är tidstypiska. Under det tidiga sjuttiotalet hade den glada och optimistiska soulen gett plats för socialt och politiskt medveten R&B. Det vore förstås överdrivet och löjligt att jämställa min egen situation med svarta människors i sjuttiotalets USA. Men låttexter har inte en fast och bestämd betydelse. När man lyssnar på musik läser man ofta in sin egen situation i musiken. Och på så vis kan man ändå känna att låten handlar om en själv.

Calliers råd är evigt giltiga för alla "vanliga" människor. Det handlar inte om att ge upp. Snarare handlar det om att se världen som den är, för först då kan man göra det bästa av situationen. Om människor försvårar för dig, "keep your game uptight". Om du måste, ta dina hemligheter under jord. Det enda jag inte kan göra (som vit ung man i Sverige) är att ta till mig det sista rådet. Men jag skriver ner det ändå, som ett slags shout out: Om du är vilsen så är det okej, "come all black".

Nat King Cole - Pretend

Kanske inte lejonparten, men åtminstone en väldigt stor del, av den samlade popmusiken handlar på ett eller annat sätt om olycka och nedstämdhet. Inte sällan är det tal om urspårade eller aldrig startade kärleksäventyr, men det kan förstås vara mycket annat i livet som jävlas också. Soulen och indiepopen låter ofta hjärtat blöda utan att bry sig om någon lösning på problemet. Trösten i att lyssna på sån musik ligger då i igenkänningsfaktorn, i vetskapen om att det finns andra som delar känslorna man har. Men i den traditionella, amerikanska popmusiken; i "the Great American Songbook", Tin Pan Alley och de Sinatradoftande balladerna, finns det ofta en försiktig tillförsikt, ett slags ljus-i-tunneln-känsla som skänker låtarna ett visst hopp mitt i bedrövelsen.

I Nat King Coles fina lilla "Pretend" återspeglas det inte bara i musiken, utan också i texten. Den säger åt oss att låtsas vara lyckliga även när vi inte är det, den föreslår att vi kan hitta en väg ut ur misären eller melankolin genom att leva som om allting vore ganska bra trots allt. "Ljug för mig, ljug för mig...", som Håkan sjöng. Det är en praktisk rekommendation, en sorts medicinering, som skulle kunna formuleras ungefär så här: Vägen till lyckan blir kortare och mer öppen om man inte medvetet stänger den ute.

Och vem vet, det kanske inte är så illa när allt kommer omkring? "And nothing's bad as it may seem" sjunger Cole, och om det nu ändå skulle vara så ensamt och trist, ja, men så låtsas då: 

Just close your eyes, she'll be there
You'll never be alone

Man kan nästan se framför sig hur grabbarna i The Tough Alliance lyssnade på låten och kom till insikten att de mitt i förvirringen och osäkerheten skulle vägra deppigheten och oförtrutet ägna sig åt somriga popjuveler.

Men "Pretend" hade inte varit så fantastisk om den hade varit enkelspårig. Samtidigt som jag upplever den fin och genuin så är det svårt att inte se ett litet, litet ironiskt flin i mungipan, någon sorts bitterhet. För vadå, ska man inte göra något åt problemen istället? Nat King Cole spelade in den här låten 1953, och med tanke på afroamerikanernas stundande medborgarrättskamp finns det något ironiskt i "Pretend", något surt. Politiskt blir ingenting bättre av att låtsas som att allt är fina fisken, det är en taktik som endast kan lämpa sig för vissa personliga situationer. Och det är i den ambivalensen, osäkerheten kring om Cole är ironisk eller uppriktig, som "Pretend" lyfter till verkligt höga nivåer.

LCD Soundsystem - Losing My Edge

Napster, Youtube, iTunes, Spotify. Internet var en spark i baken på alla som med möda och besvär hade samlat på sig en omfattande skivsamling. Plötsligt var det möjligt för vem som helst med en hyfsat snabb uppkoppling att ladda hem all bra musik som någonsin hade släppts. Alla singlar från Stax och Motown, obskyra postpunk-band, housesinglar från Chicago, techno från Detroit...

Men jag var där, försvarar sig LCD Soundsystems James Murphy patetiskt i "Losing My Edge".

Han var där vid den första Can-spelningen i Köln, han var där när Larry Levan spelade på Paradise Garage, och han var den första att spela Daft Punk för rockkidsen i New York. Murphy jobbade i en skivaffär och hade möjlighet att lyssna på allt bra före alla andra, han låg alltid i framkant, och han hade aldrig fel. Men nu har han tappat sitt försprång till ungdomar som tillbringar all sin tid på internet, och som kan rada upp alla medlemmar i varje bra band från 1962 till 1978.

Det vore ett misstag att tro att "Losing My Edge" BARA handlar om internet. I sin repetitiva briljans handlar den om de ambivalenta känslor man har när man överträffas av dem som är yngre än en själv. Unga människor kommer alltid att ha ett försprång eftersom de är unga och unga är alltid i takt med tiden. När man blir äldre märker man hur allt det man själv kan och har lagt ner tid på inte gäller längre. Eller så överträffas man av unga som har haft mer tid att sätta sig in i det man själv tycker om. Det är lika irriterande som ofrånkomligt.

Murphy fångar känslan perfekt när han efter att ha beskrivit hur han överträffas av snyggare människor med mer talang och bättre idéer: "And they're actually really, really nice." De har inte ens anständigheten att vara odrägliga!

"Losing My Edge" är dock lika mycket en uppgörelse med en generation trendkänsliga musiklyssnare och musiker. En generation som hoppar från det ena till det andra instrumentet på jakt efter det "äkta" eller det som för tillfället är inne.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

Murphy avslutar med att nästan obstinat räkna upp alla guldkorn från sin egen musiksamling. Han vill att det ska betyda något för dem som numera bestämmer vad som är trendigt. Men det är en hopplös kamp. Få saker förändras lika snabbt som populärmusiken. Han har redan förlorat. Framtiden tillhör de unga, och de är redan på väg till "nästa stora grej".
 

Nick Lowe - Lately I've Let Things Slide

I go to the bin

I throw the laundry in

And pick out the cleanest shirt

Then I tell myself again

I don't really hurt

Se där en perfekt bild av det vuxna livet. Ett liv där man fortsätter att sköta sina sysslor, så gott det går, även när ens själsliga liv är skadat. Existentiella problem, kärleksbekymmer, ensamhet - när man lämnat barn- och ungdomen bakom sig kan man inte kosta på sig lyxen att vältra sig lika helhjärtat i sådana saker längre. Man kan inte ligga i sängen hela dagen och bara olyckligt stirra i taket. Man har jobb att gå till, hushåll att sköta, julklappar att köpa, och så vidare. Faller man in i en verklig och rejäl depression tappar man förstås greppet om alla de bitarna också, men Nick Lowe tycks här vara i ett tillstånd mittemellan en harmonisk och fungerande tillvaro och en apatisk depression, där han halvt zombieaktigt går runt och pysslar med saker. Det slår honom att han börjar tappa greppet: han minns inte varifrån han fått sitt sår över ögat, han har börjat röka igen, och han förstår vad den gamla orörda maten betyder:

That untouched take-away

I brought home the other day

Has quite a lot to say, the evidence is clear

Only resign piled high and wide

About how lately I've let things slide

"Lately I've Let Things Slide" kan på sätt och vis ses som något av en syskonlåt till den svenska klassikern "Man vänjer sig" av Kjell Höglund. I den senare låten har den nyfikna livslusten helt sugits ut, och Höglunds träffsäkra vardagsbetraktelser bidrar till stor tragikomik. "Lately..." är inte riktigt lika komisk, men inte heller lika tragisk. Humorn är sådan att man ler mysigt åt den, istället för halvkvävda, desperata skratt. Tragiken är heller inte djupare än att den går att ta sig ur. Där någonstans hittar vi den avgörande skillnaden mellan låtarna. Höglund menar att "man måste vänja sig" - så här är livet, bara att börja försöka acceptera det. Lowe ser det mer som en tillfällig svacka, och därför saknar "Lately..." den bitterhet som "Man vänjer sig" otvetydigt är genomsyrad av. När man lyssnar på Lowes lugna och mjuka röst är det svårt att tro att han är på väg ner i avgrunden, och det känns inte som att han tror det själv heller. Det är snarare frågan om ett tillstånd nästan alla av oss ibland faller in i, och för den vithårige gosfarbrorn hjälper det säkert att sjunga om det. Det finns definitivt ljus i hans tunnel, det är ju trots allt bara "lately" han börjat tappa greppet, så nog ska han kunna ta sig upp på banan igen. Upplevelsen är att varje ton och klang i den här sången vittnar om möjligheten till bättring. 

De stunder man känner att orkeslösheten och ledsamheten tar över kan man värma på en kopp te och lyssna till den här varma, lätt countryfärgade musiken. Det kommer garanterat att kännas bättre efteråt, lita på mig. Jag har provat.

Townes van Zandt - To Live is to Fly

Vi har alla erfarenhet av att lägga ner alla våra krafter för att uppnå ett mål. Det behöver inte vara ett stort mål. Det kan vara något så simpelt som att lägga en platta på skivspelaren eller träffa en lyktstolpe med en snöboll. Uppgiften kräver all din koncentration, och allting annat – alla bekymmer och problem – försvinner för din blick. För ett kort ögonblick har du lyckats glömma bort dig själv. Är det här lycka? Det är möjligt. Jag vet inte. Allt jag vet är att om vi alltid kunde leva i det här tillståndet så skulle vi inte ha behov av att ständigt älta vårt förflutna. För det är när vi inte längre har några mål att sträva efter, som det uppstår ett tomrum i hjärtat.

We all got holes to fill
And them holes are all that's real
Some fall on you like a storm
Sometimes you dig your own

sjunger Townes van Zandt på "To Live is to Fly", höjdpunkten på 1972 års fina High, Low and in Between.

När vi mår dåligt känns det här tomrummet som det enda verkliga i hela världen. Och det får oss att vända blickarna inåt, till alla avlägsna glädjeämnen i det förflutna. Vi söker desperat att fylla tomrummet med eländig nostalgi, som bara får oss att må sämre. Kanske är det samma slags tomrum som Tindersticks Stuart Staples sjunger om när han dystert konstaterar: "The hole that's inside me / That drains as it fills". Problemet är att när vi försöker fylla tomrummet med nostalgiska minnen så är det som om hjärtat snabbt dräneras igen. Vi kan inte återskapa det förflutna, hur mycket vi än skulle vilja, och det tjänar ingenting till att tänka för mycket på allting man har lämnat bakom sig. Inte heller går det att konsumera sig lycklig. Hela reklambranchen går ut på att få oss att tycka att våra liv är ofullständiga och få oss att tro att tomrummet kan fyllas av ett antal glättiga varor. 

Men vad ska man göra då? Hur ska man handskas med det här tomrummet, som kanske är en ofrånkomlig del av vad det innebär att vara människa? Jag menar, de flesta kommer någon gång i sitt liv att längta tillbaka till en tid då allt var bättre, då bladen var grönare och kärleken mer glödande. Så, hur ska man leva?

En sak man kan säga är vi aldrig kommer att hitta svaren i en låt. För att lära sig leva måste man ta sig igenom även livets jobbiga delar. Det går det antagligen inte att komma runt. Vad en bra låt ändå kan ge oss är att samla och rikta våra tankar och känslor. När vi lyssnar så är de här två stegen förstås inte möjliga att skilja åt, men i teorin kan vi dela upp dem. När låten beskriver någonting konkret så väcker det känslor inom oss. Vi känner att, ja, så här idiotiskt eller vackert kan det vara att vara människa. Men av någon anledning fylls vi också av en vilja att blicka framåt. Det är som om den andra delen är beroende av den första. Vi kan ta oss vidare först när vi har satt ord och musik på livets villkor.

Det är här "To Live is to Fly" kommer in för mig. Många har sagt det Townes van Zandt sjunger om på låten. Men ingen har gjort det på samma sätt, och få har gjort det lika bra. Verserna faller naturligt in i melodin, och van Zandt hittar de perfekta bilderna att hänga upp sina ord på.

Days up and down they come
Like rain on a conga drum
Forget most, remember some
Don't turn none away

van Zandt ger oss inga konkreta råd för hur vi ska försöka komma tillrätta med alla livets problem. Alla möter dagen på sitt sätt: "Some dive into the sea / Some toil upon the stone". Det enda man kan göra är att se till att möta den med klaröppna ögon. Det är ett bra råd, så bra ett råd kan bli utan att kännas som en självklarhet.

Jag har valt att skriva om ett av låtens teman. Men låten innehåller också en kommentar om skapandets villkor. van Zandt sjunger att han måste ge sig av och lämna alla vänner hemma. Men det kommer inte att dröja länge innan han återvänder, med rytmer och melodier i sina bakfickor. I låtens inledning skymtar också en kärlekshistoria, sammanfattad i de vackra raderna: "We got the sky to talk about / And the world to lie upon". Att låten innehåller minst tre teman hade kunnat göra låten spretig och otydlig. Men på något vis fungerar allting tillsammans. Från bakfickan plockar van Zandt fram bilder som visserligen inte lyckas fylla tomrummet i våra hjärtan, men som kan rikta våra tankar och känslor mot framtiden.

Håkan Hellström - Du är snart där

När Håkan Hellström släppte debutsingeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" skulle ingenting låta som förut i tonåringarnas låsta sovrum, eller ute på klubben för den delen. Han blev snabbt bara Håkan med halva svenska folket. Musiken förmedlade en intensiv nukänsla och satte fingret på samtidspulsen på ett sätt som nästan alla hyfsat unga människor föll för (och en hel del äldre). Det var en poprevolution, tveklöst, och precis som i alla revolutioner finns det ingen tid att blicka framåt när man befinner sig mitt i yran.

Men en revolution går över, och människorna blir kvar. Det är då man tänker bakåt på vad som hände och undrar vad framtiden egentligen kan bjuda på. Äventyret är över, och till och med pophjälten börjar bli till åren. Vad känner han?

Han känner samma sak som alla vi andra. Att Håkan blivit så älskad är för att han med osviklig precision satt ord på det en person, eller en hel generation, känner, upplever och tänker. 

Det var så mörkt, den där kvällen jag gick hem 

Jag hade hoppats på något, hoppats på något... 

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

En pil i hjärtat på så många unga. Och så tio år senare, i "Du är snart där", för samma människor som nu blivit lite äldre: 

Jag tror, när jag går genom livet

Att allt det bästa inte hänt än

Ljug för mig, ljug för mig.

Det är inte sant att bara äldre människor är nostalgiska. Jag var nostalgisk över mina lågstadieår när jag gick i sexan, och jag tänkte på min gymnasietid med fuktiga ögon bara ett par år efter att jag tagit studenten. Så där har det sedan fortsatt, där varje någorlunda avgränsad period i mitt liv (om de inte varit alltför deprimerande) i minnet växer till en underbar tid man gärna skulle åka tillbaka till om man bara kunde få igång den där tidsmaskinen man har i garderoben. Av den anledningen är jag säker på att även en femtonåring kan känna med den nästan fyrtioårige sångaren när han febrilt hoppas att den bästa tiden faktiskt inte redan ska ligga bakom honom. På samma sätt som även fullvuxna trebarnsföräldrar garanterat fortfarande kan älska och känna med de odödliga sångerna från Håkans tidigaste skivor.

Men hade han kunnat skriva den här låten när han var tjugofem år gammal? När han var så upptagen med att förföra Lena, att ramla gatorna fram, att vandra med tjejer längs allén? Jag tror inte det faktiskt. Han har här blivit "sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder nåt." Alla bönerna har gått åt, det man levt för har räknats ut som ett skämt, de har lynchat sista hoppet - men han uppmanar oss ändå att enträget och nästan tjurigt fortsätta leta efter den där lilla stigen som leder framåt. Måhända är den lite krokig, men det går trots allt att ta sig fram med hjälp av den. Och det är tydligt att mycket redan har hänt. Det är en man med många år av minnen som nu desperat försöker övertyga sig om att livet fortfarande har mycket att erbjuda. Det är möjligt att "Du är snart där" är ett uttryck för nån sorts medelålderskris hos artisten själv, men så här med ett par år kvar till trettio kan jag garantera att det är många fler än fyrtioåringar som vet vad han talar om.

Nico - These Days

I en intervju får Woody Allen frågan om det är någonting han ångrar i sitt liv. Han rycker till innan han på ett typiskt Woody Allen-maner säger att han ångrar saker hela tiden. Det finns knappt en sak han inte har ångrat. Om Woody Allen utgör den ena extremen i synen på ånger så utgörs den andra av dagens självhjälpsböcker enligt vilka ånger nästan enbart är en destruktiv känsla. Jag tror inte på den senare sortens psykologi. Att ångra saker är en del av vad det innebär att vara mänsklig. Det är emellertid lätt att fastna i det som har varit. "These Days" handlar om just den här känslan när det förgångna överskuggar det som händer här och nu.

These days I seem to think a lot
About the things that I forgot to do
And all the times I had the chance to.

Det som gör "These Days" så drabbande är att den inte bara handlar om allt man inte har gjort. Jag tycker att det är tråkigt att jag ännu inte har varit i rymden, skrivit Romanen, eller haft ihop det med någon av mina tonårs sexsymboler. (Halle Berry, om du läser det här, åldersskillnaden är bara en social barriär!) Men det är ingenting jag grämer mig över. Det som svider så mycket är allt man inte har gjort som man hade kunnat göra, allting som låg inom armslängds avstånd. Det är den ångern som "These Days" handlar om. Det är en ånger som kan äta upp en inifrån.

Känslan förstärks i låtens andra vers.

These days I seem to think about
How all the changes came about my ways
And I wonder if I'll see another highway.

Kommer chanserna igen? Eller är vi för alltid bundna vid våra val? Allt vi har undvikit att göra påverkar vad vi gör framöver. Alla dessa val kringskär vårt handlingsutrymme. Till slut vågar vi inte röra oss, eller förverkliga våra drömmar, eftersom saker och ting tidigare inte har gått som vi ville. Vi har förlorat för många gånger.

"These Days" skrevs av den på den tiden oetablerade Jackson Browne. Han har påstått att han var sexton när han skrev den, men det låter otroligt. Hur kan någon så ung veta så mycket om ångerns alla skiftningar? Men det finns faktiskt en ganska viktig skillnad mellan Nicos version av låten och den version som Browne senare spelade in. Den sista versen hos Jackson Browne klingar optimistiskt: "I'll keep on moving / Things are bound to be improving these days".

Nico var närmare trettio när hon spelade in "These Days". Hos henne är all optimism hopskrynklad till en bitter iakttagelse. 

I've stopped my dreaming,
I won't do too much scheming
These days, these days.

Den här skillnaden har förstås att göra med åldersskillnaden mellan Nico och Browne. Browne var trots allt en ung och snäll singer-songwriter; Nico däremot en tysk protopunk-drottning som hade hunnit se en del av världen, på krönet till den drogfyllda tillvaro som präglade hennes liv efter 1970. Browne kunde se lite ljus i tunneln, livet låg framför honom som en utkavlad pizzabotten; Nico såg bara slutet på alla drömmar. 

Var lämnar det här mig? Har jag tappat all tillförsikt? Ägnar jag dagarna åt att blicka bakåt? Nej, naturligtvis inte. En av de bra sakerna med popmusik är att den kan sätta musik och ord på ens känslor. Det innebär inte att det finns en exakt överensstämmelse mellan vad man känner och den musik man älskar. Visst känns det när Nico sjunger om allting hon har försakat, och då, just i det ögonblicket, är det mina känslor och mina drömmar låten handlar om. Men i slutändan är det bara en låt som varar i några vackra minuter. Det är inte jag. Livet fortsätter.

Jag är trots allt inte trettio än.

Slowdive - Blue Skied an' Clear

När man ska beskriva Blue Skied an' Clear gör man det gärna genom att använda adjektiv som "ren", "vacker" och "oskuldsfull". Det är heller inte särskilt långsökt att påstå att den handlar om kärlek - detta outslitliga tema för popmusiken. Oskuldsfull kärlek, alltså. Tänker vi då nästan inte automatiskt på blåögda ungdomsdrömmar och barnsliga förälskelser - sådana känslor vi hade innan vi skaffade oss för många erfarenheter, blev förstörda av kulturen och, ja, växte upp helt enkelt? Innan vi samlade på oss skuld.

Blue Skied an' Clear är inte en sån kärlekssång, inte för mig.

Hade jag varit sexton år gammal hade jag kanske älskat låten på det sättet, men som vuxen är det svårt att helt återgå till det naiva och oerfarna tillståndet - det är till och med svårt att göra när man lyssnar på popmusik. Man kan inte radera det man vet och det man upplevt. Hur säger man till ett barn att underbara saker som kärlek och sex i förvridna och olyckliga former kan leda till svartsjuka, otrohet och bittra besvikelser, eller ännu värre: våldtäkter, misshandel och hat? En kanske ännu viktigare fråga att ställa sig: hur hanterar man dessa insikter själv?

I den eviga kampen att inte bli bitter krävs ibland den starkaste motmedicinen. Vi måste påminnas om det rena och fina, det där som egentligen inte alls är omöjligt och uppblåst romantiskt utan faktiskt enkelt, jordnära och - hoppas jag - fullt möjligt.

Man behöver inte uppfatta ett enda ord från Blue Skied an' Clear för att smälta inombords. När gitarrslingan smyger in efter knappt två minuter är vi förlåtna för allt, skuldknutarna löses upp och vi förstår att livet måste vara värdefullt om nu något så försynt som en liten melodislinga kan vara så oerhört vacker. Med det sagt är det ändå intressant att man inte riktigt hör vad det är Neil Halstead sjunger i den mjukt framförda refrängen. Låttextsidorna på internet är inte överens utan ger olika förslag. "You say life and it sounds so good" är ett vanligt sådant. Eller sjunger han "love" istället för "life"? Förekommer rent av båda, ena gången "life" och andra gången "love"? Eller ska det kanske vara "alive"? Det fina är att alla tre passar lika bra: livet i sig, kärleken, eller det att vara levande. Vi reagerar nästan aldrig på de orden längre, vi hör bara tomma klichéer. Men när rätt person säger dem i rätt sammanhang, då lyssnar vi - "and it sounds so good." Plötsligt låter de utslitna fraserna så vackra, så lockande.

Vår längtan efter en enkel men stark tillgivenhet väcks återigen när vi hör orden, och vi tror att det är möjligt. Trots allt vi vet och allt vi varit med om. Mycket mer än så kan man inte kräva av en kärlekssång.

Sparks - When Do I get to Sing ”My Way”

Det är klart att det är roligt när det går bra för andra. I en perfekt värld går det bra för alla. Men bäst för mig. 

Avundsjukan är svår att bli av med. Jag pendlar mellan en känsla av att förtjäna mer än så här – jag bor i andra hand, tjänar ingenting, och var är mitt nobelpris!? – och ett slags ödmjukhet och tacksamhet över att ändå ha möjlighet att göra mycket av det jag vill göra, bo i ett bra land som Sverige, och insikten om att framgångens pris kan vara högt. "When Do I get to Sing 'My Way'" är en låt som fångar den här ambivalensen.

Den fångar den här känslan av att vara en ung människa som vill ta kontroll över sitt liv, och som tycker att han förtjänar mer än det han hittills har uppnått: "So when do I get to sing 'My Way'? / When do I get to feel like Sinatra felt?" Men låten är också något mer, en invertering av den amerikanska drömmen som den kommer till uttryck i Sinatras "My Way". För att förstå vad jag menar måste vi titta närmare på sången som Russell Mael vill sjunga.

"My Way". Sinatras kanske mest kända nummer, och en av de mest inspelade sångerna någonsin. En man tittar mot slutet av sitt liv tillbaka på allt han har upplevt. Han har älskat, skrattat och fällt ett par tårar. Han har levt. Och viktigare: han har gjort det på sitt sätt. Visst har han gjort en del saker som han ångrar, men de är knappt värda att nämnas. Nej, han har stått rak i motgångarna.

Är det här en berättelse om en man värd att känna sympati för, eller (som man säger nu för tiden) att "inspireras" av? Kanske. Sinatra sjunger ju, åh, så vackert. Men slutraderna indikerar en annan läsning.

For what is a man, what has he got?

If not himself, then he has naught

To say the things he truly feels and not the words of one who kneels

Det är ord som är väldigt lätta att säga för en person som har levt ett framgångsrikt liv. Sett i ett större sammanhang är "My Way" en låt om den amerikanska idealtypen, en man som tar sig igenom motgångar och skapar sig ett framgångsrikt liv. Och erfarenheten visar att en överdriven tilltro till den egna förmågan lätt förvandlas i ett förakt för dem som inte klarar sig lika bra, till dem som knäböjer.

Att Sparks låt är ett slags invertering av "My Way" är tydligt efter den här lilla genomgången. Låtens "jag" försöker ta sig fram i nöjesvärlden. I början möts han av snofsiga "vem är du"-frågor. När han väl får tillträde till den glamorösa värld han hela sitt liv har drömt om så visar den sig inte vara den plats han har föreställt sig. Han tvingas göra saker han inte har lust med och umgås med människor han inte känner: "Is my smiley face still on?" Och till skillnad från Sinatras självständiga protagonist är det som om han har förlorat sin frihet: "Not a moment I could choose."

Avundsjukan då? Jo, den är där också. I musikvideon anger bildtexter vad vi har att vänta oss: "The untold story...", "A sweeping tale of jealousy!", "Don't miss the picture they tried to suppress!!" Videon handlar om två bröder som slits från varandra av deras respektive ambition att bli framgångsrik. Sådana slitningar är vanliga mellan människor som livet behandlar annorlunda i ekonomiskt och framgångsmässigt avseende. Det värsta är inte att det finns människor som blir framgångsrika och rika. Det värsta är att några av dessa människor är våra vänner.

Den som förväntar sig en syntes eller några visdomsord i slutet av den här texten söker i onödan. Alla dessa varningar om framgångens pris, vad som krävs för att bli framgångsrik, når inte riktigt ända fram till hjärtat och förståelsen. Jag väntar fortfarande på min tur. När är det min tur? Och var är mitt nobelpris!?

Masta Ace (feat. Strick) - F.A.Y.

"I'm startin' to think that my skill is a waste..."

Vi har alla varit små, och många av oss fick höra att vi kunde bli vad vi ville. Vi var smarta och duktiga, sa de medan de kärleksfullt rufsade om i håret på oss. "Världen ligger öppen för dig!" Vi trodde naturligtvis på allt det där och har sedan vuxit upp med föreställningen att vi är värda att lyckas, vad vi än väljer att rikta in oss på. Någon gång började sedan smällarna komma. Det vi trodde att vi ville syssla med visade sig vara en del av en cynisk och slitsam bransch, vi blev osäkra på vad som var värt att lägga mödan på, vi blev dissade när vi trodde att vi skulle bli accepterade och plötsligt gick det inte heller att bara glida igenom skolan på en skvätt inspiration och lite medfödd tankekraft. Ingångslönen på vårt första jobb var lägre än vi förväntat oss och vintern var inte längre lika rolig som när man var liten. Det är då illusioner brister och vi känner ilska och an aning bitterhet. För vi är ju fortfarande värda mer. 

Masta Ace hade varit med ett tag, han hade lämnat ungdomen bakom sig och tagit klivet in i den tidiga medelåldern. Karriären hade varit hyfsat framgångsrik men något stort genombrott kom aldrig riktigt. Nu började han som sagt bli gammal, särskilt i en hiphopvärld som i första hand alltid varit till för de unga. Han är i det läget inte helt nöjd.

Brevbäraren får sig en känga; grannarna, telefonförsäljarna och flickvännen likaså. Jobbet går dåligt, människor står i vägen för drömmarna. Och när man väl är lite glad över att ha skaffat sig en jeep av märket Cherokee får man höra att rapparen Bow Wow glider runt i en Aston Martin. Dessutom har den jäveln en swimming pool, fler heta brudar än han kan hantera och antagligen massa annat gött. ("He prolly got his own chef...") Till och med hunden och katten man har är värdelösa: "I've got a dog that don't bark, a cat that don't meow" - husdjuren är lika misslyckade och menlösa som ägaren. Ingen undgår ilskan, nåns jävla fel är det förstås att saker och ting har gått åt helvete.

Många hiphoplåtar är aggressiva och fyllda av förakt för omgivningen. Vad som gör Masta Ace speciell, och kanske särskilt "F.A.Y." där även gästrapparen Strick medverkar, är att det hela tiden är tydligt att det största hatet är riktat inåt. Akronymen i låttiteln står för "Fuck all y'all" men det bittraste fuck you-et är det som riktas till personen i spegeln. Ace och Strick vet att misslyckandet i grund och botten ligger hos de själva, vilket bara ökar frustrationen. Jag menar, ärligt nu: hur kan brevbäraren vara orsaken till att livet tagit fel väg? Att ens tjej inte är så bra på att laga mat och fiser i sömnen är kanske inte vad som hållit en tillbaka alla dessa år? Nej, det är snarare detta:

Cuz at the end of the day I'm still just a nobody
Cuz nobody knows me, no record label chose me
But Tommy Boy did and look where that got me
A bad attitude and a reason not to be cocky

En stund av kristallklar ärlighet. Men det är i alla de smått löjliga bortförklaringarna, i den uppenbara avundsjukan och i det hela tiden närvarande självföraktet man också finner humorn och träffsäkerheten. Vi kanske inte kan känna igen oss i superstjärnornas megalomaniska självförtroenden, men vi kan sympatisera med en rappare som gnäller över smått och stort eftersom allt inte har rullat på så smärtfritt och fint som han hade hoppats.

Humorn är avgörande för att "F.A.Y." förmedlar en renande och upplyftande känsla istället för en förlamande bitterhet. Vi lyssnar på låten, skrattar åt formuleringarna ("I hate indie labels - especially hate majors") och känner lite hederlig skadeglädje över att livet jävlas med fler än bara oss. Sen, när låten tagit slut, kan vi gå vidare med lite mer energi i kroppen och möjligen göra nåt åt den där katten som vägrar mjaua.

Television Personalites - Diary of a Young Man

Jag hade tänkt att inleda den här texten med en beskrivning av några dagar i mitt liv som såg ut ungefär på samma sätt som de dagar Dan Treacy beskriver i "Diary of a Young Man". Ungefär så här: Jag vaknar upp till ännu en dag. Jag rostar ett par brödskivor, men bränner mig på brödrosten när jag försöker peta loss brödskivorna. Och jag har inget pålägg hemma. Det regnar utomhus. I affären inser jag att jag inte har så mycket pengar på kontot. Jag söker några jobb, mest för att stilla samvetet...

Hela texten skulle bestå av korta och koncisa beskrivningar, av det slag Erlend Øye har gjort populära i sina böcker. Då slog det mig att en sådan text aldrig skulle kunna förklara på vilket sätt "Diary of a Young Man" är en låt som drabbar mig så intensivt. Det handlar egentligen inte om att låten tangerar delar av mitt liv, utan om det faktum att den är skriven över huvud taget. "Diary of a Young Man" är, all dysterhet till trots – jag kan på rak arm inte komma på en lika hopplös låt som inte är skriven av Morrissey – i sig en hyllning till popmusikens förmåga att transcendera (vågar jag använda det ordet?) vardagen.

Men låt oss börja från början. Det första vi hör är det avskalade kompet. Sedan Dan Treacys röst, uppgiven och tom. Den är kallt konstaterande, och han bryr sig knappt om att artikulera orden. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att han pratar ur en plåtburk. Det gör han inte – han pratar ur sitt hjärta. Han går för att träffa en vän för att fråga hur hon mår, men hon är inte hemma. Lite senare sitter han i en park och tittar på fåglarna på himlen. Imorgon kan det inte regna, säger Treacy. Å andra sidan regnar det alltid. Även den strimma hopp som säger att det inte kommer att regna imorgon (inte ens unga mäns sinnelag rår på väderleksrapporterna) släcks av den bittra insikten att det egentligen inte spelar någon roll. Det regnar alltid där det betyder som mest...

I den sista versen av "Diary of a Young Man" är det som om Treacy ändå bestämmer sig för att ge livet en chans. Han köper biljetter till "the mystery train", en bild av livet som någonting vi måste bestämma oss för att ta del av. Vi måste köpa biljetten. Men trots att utsikten är annorlunda från varje fönster så ger han upp alla möjligheter att hitta tjejen han längtar efter. Här tryter orden, och genom det vackert ödsliga kompet hör vi Treacy nynna till låtens melodi.

Jag hoppas att ha lämnat de känslor som "Diary of a Young Man" beskriver bakom mig. Men det vet jag att jag inte har gjort. Jag får ibland känslan av att dagarna kommer och går, utan någon inbördes förändring. Som Travis, den New York-blaserade unga mannen, uttrycker det i Taxi Driver: "The days go on and on. They don't end. All my life needed was a sense of some place to go." På det viset är låten fortfarande träffande, fortfarande relevant.

Men det är som sagt inte av den anledningen som "Diary of a Young Man" är med på den här listan. I början av låten beskriver Treacy hur han drar upp persiennerna och möts av ännu en dag. Han tar upp dagboken men finner ingenting att säga. Det motsägelsefulla är att Treacy beskriver sig vara förstummad framför sin dagbok i en låt som heter "Diary of a Young Man". Här uppstår en spricka mellan Treacy själv och den person som låten handlar om. Den personen kan inte hitta på någonting att säga om sitt liv, men det kan Treacy.

Kanske är det så att den fullständiga hopplösheten inte låter sig beskrivas. Så fort man sätter pennan till pappret uppstår ett slags distans till det som ska gestaltas. Eller är det så att själva beslutet att gestalta sitt liv förutsätter en gnutta distans? Vilket kom först: distansen eller bearbetningen? Går det ens att svara på?

De dagar jag beskriver i inledningen av den här texten hade jag aldrig kommit på tanken att beskriva i en text, än mindre skriva en låt om. Att det nu är möjligt måste betyda något. Vad det betyder är dock mindre lätt att svara på. Det enda jag vet är att Dan Treacys nynnande i slutet "Diary of a Young Man" är så obeskrivligt vackert att det omöjligen kan komma från ett helt dränerat hjärta. Det måste finnas någonting där. Vad ska vi kalla det? Hopp?

Agnetha Fältskog - Tack för en underbar vanlig dag

Jag minns när Den unge Werthers lidanden var min favoritbok. Jag satt på en parkbänk i Linköping, ett stenkast från min studentlägenhet, när jag storögt läste igenom de sista sidorna. Jag älskade den besinningslöst svärmiska romantiken. Men det handlade inte bara om det där på den tiden, inte bara om förälskelsen. Jag inspirerades lika mycket av storslagen macho-hiphop och bilder på Manhattans lyxiga paradvåningar. Lidande och indiepop eller glitter och världens största självförtroende - anything goes, så länge det inte var alldagligt. Jag ville drömma störst, känna mest och kunna bredast. Det är viktigt att poängtera att jag längtade efter det stilla och harmoniska livet också. Kanske det mest av allt. Men också då var det idylliska fantasier om bondgårdar i Spanien, hemvärpta ägg och pittoreska små trädgårdar. Skulle jag ha en vardag, så skulle det vara en filmiskt perfekt vardag. Jag kan inte ha varit mer än tjugo eller tjugoett år gammal. Det känns länge sen nu.

Trots att livet oupphörligt (och obönhörligt) fortsätter att piska in erfarenheter i mitt psyke, trots att det är svårt att inte bli mer luttrad, mindre naiv och mer distanserad ju fler år som passerar, så vill jag inte påstå att jag inte längre är en romantisk och drömmande människa. Men jag har insett att livet alltid i första hand kommer att bestå av vardagliga upplevelser. Långväga resor, förbjudna kärleksäventyr och inspirerande nattliga samtal i all ära - när du vaknar upp dagen efter är det likafullt måndag. Kaffet ska kokas. Du måste vänta några minuter på t-banan. Jobba. Hem och diska, kanske ta en fika med en kompis. Det är några timmar kvar av kvällen. Laga några matlådor? Läsa lite?

Förr i tiden fick jag allergiska utslag av bara tanken på en sådan här tillvaro. Jag fick ångest när jag kände att livet bara lufsade på, att något verkligt spännande och sensationellt kanske aldrig skulle inträffa. Sedan hörde jag "Tack för en underbar vanlig dag" och föll i gråt. Jag insåg med ens det meningslösa och rent av destruktiva i att försöka fly ett ordinärt liv. Var det ens vad jag velat? Tricket är förstås att istället lära sig se magin i detsamma. Ett sådant tänk fungerar dessutom som tröst för de större problemen. Det går en film med Jarl Kulle ikväll, han som är så bra! Tänka sig, det var extrapris på kaffe i affären, nu har jag lite mer småpengar över än jag trodde att jag skulle ha. Och vet ni? Imorgon har jag sovmorgon!

1975 hade Agnetha Fältskog redan fått flera hits med ABBA, inte minst ESC-vinnaren "Waterloo" som ett år tidigare fått gruppen att slå igenom stort internationellt. Agnetha fick också uppmärksamhet för sitt snygga utseende, vilket naturligtvis bidrog till att hon blev ännu mer omtalad och omsusad. Den blonda svenskan hade blivit en kändis helt enkelt, med allt vad det innebar av sex, berömmelse och världsturnéer. 1975 var också året då hon spelade in Elva kvinnor i ett hus, där en av låtarna heter "Tack för en underbar vanlig dag". Om Fältskog, som redan då hade haft ett mycket mer sensationellt och speciellt liv än de flesta av oss någonsin kommer få, menar att det viktigaste är att lära sig uppskatta det lilla, det vanliga och det vardagliga - ja, då kan det nog ligga något i det. Vi måste välja att se låten som antingen ett vidrigt utslag av hyckleri, eller som att hon faktiskt står för dess innehåll. Varför välja att vara cynisk?

Många som lyssnar på den här sången kommer att störas av dess explicita religiositet (och vissa kanske tvärtom dras extra mycket till den av samma skäl), men vad man tror eller inte tror i religiösa frågor borde inte spela någon roll, eftersom låten i första hand inte alls handlar om Gud. "Tack för en underbar vanlig dag" handlar istället om lyckan i att känna tacksamhet inför livets fina små händelser, och var man sedan riktar den tacksamheten är av underordad betydelse.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet kommer bjuda mig på otroligt häftiga och himlastormande upplevelser, inom alla upptänkliga områden. Men medan jag väntar och planerar för dem - och även efteråt, när livet gått tillbaka till sitt normala stadium - vill jag inte glömma bort hur fantastiskt det är att jag har nästan en hel liter röd mjölk kvar i kylen. Och... yes! Chokladpulver i skafferiet.

Jag tänker avsluta min text nu, men livet går vidare. Imorgon, efter jobbet, har jag tänkt baka någon god kaka och titta på fotboll på tv. Kanske ser jag ett avsnitt av Vita huset också, jag tycker så mycket om dialogen och karaktärerna. Jag tror inte jag ska göra något mer än så, men det behövs inte heller.

Jag ser faktiskt riktigt fram emot det.

Dusty Springfield - Just A Little Lovin'

Samma känsla fyller din kropp som när du andas in värmen från en kopp kaffe eller möter en kärleksfull blick på morgonen. Du försätts i ett tillstånd där alla problem som har tornat upp sig mot eftermiddagens horisontlinje upplöses och försvinner, eller åtminstone inte ter sig lika mörka och regntunga. Känslan är dock flyktig och övergående; världen penslas åter i grått. Men för ett par välsignade minuter har du inbillat dig själv att världen är lika smeksam och öm som Dusty Springfields röst.

Du har lyssnat på "Just A Little Lovin'". Nu återstår bara resten av dagen.

1968 begav sig Dusty Springfield till Memphis för att spela in en svängig soulskiva, och försöka återuppväcka sin karriär. Hon avskydde varenda minut av inspelningen. Att befinna sig på samma ställe som sina soulidoler – Aretha Franklin och Otis Redding – fick Dusty att känna ett enormt mindervärdeskomplex. Inte heller blev det någonting av Dustys dröm att spela in svängig soul. Producenten Jerry Wexler hade andra planer. Dusty återvände med Dusty in Memphis, ett sofistikerat mästerverk, så nära himmelriket en vit sångerska har kommit.

Av någon anledning tror Dusty att lite kärlek på morgonen kan göra världen till en bättre plats. I de två första verserna har Dusty konstaterat att det slår en kopp kaffe som inledning på dagen. Hon har också påpekat att det inger en känsla av att bra saker kommer att hända. I den tredje versen stegrar hon rösten och låter förklara att den här gamla världen inte skulle vara lika dålig och ledsam om alla bara fick känna sig älskade på morgonen.

"Just A Little Lovin'" bygger på en lögn. I själva verket upprätthålls en stor del av världens ondska av människor som bara vill väl. Hur mycket skada skulle inte dessa kunna ställa till med, om de till råga på allt får känna sig älskade?

Övertron på kärlekens helande kraft har sin kulturpolitiska motsvarighet. Kulturens förmåga att göra gott i samhället – hela regeringsförslag bygger på den bräckliga illusionen. När vi viftar bort alla dimridåer ser vi verkligheten som den är. Vi vill gärna inbilla oss att en person som har läst en bok eller någon gång lyssnat på Dusty Springfield inte kan vilja skada en annan människa. I själva verket finns det inget sådant samband.

Det finns emellertid en anledning till att det är så lätt att tro på kärleken och popmusikens välgivande förmåga. Anledningen är att många av oss kan nämna exempel på hur kärlek och musik på en mer konkret nivå har hjälpt oss igenom svårigheter.

I den fjärde versen återgår Dusty till den nivån.

Just a little lovin'
Early in the morning
That little extra something
To kinda see them through

Att känna sig älskad eller lyssna på "Just A Little Lovin'" kan ge oss det där lilla extra någonting vi behöver. Dusty sjunger inte om passionerade kärleksäventyr, hon sjunger anspråkslöst om att få känna sig älskad på morgonen – för att ta sig igenom dagen. Visst, resten av dagen återstår. Den försvinner inte hur mycket vi än blundar. Men det är en dag som ändå ter sig en smula vackrare. Det är på den nivån kärlek och popmusik faktiskt kan uträtta underverk.

Caetano Veloso - London, London

En man vandrar längs Londons gator. Han strosar omkring utan mål eller mening, pratar inte med människorna och är inte på väg någonstans. Det finns ingen att hälsa på, för han känner ingen. Vår flanör observerar staden på ett sätt som får oss att ana att han inte hör hemma här. Det gör han inte heller. Han är en ensam främling. Det är Caetano Veloso som sjunger om den här personen, och det är en självbiografisk sång. Den brasilianske musikern hade tvingats bort från sitt hemland av en militärdiktatur som varken gillade hans vänstersympatier eller den nya konstiga genren Tropicália, för vilken Veloso var en pionjärfigur. Till slut hamnade han i den regniga huvudstaden, där han aldrig riktigt fann sig tillrätta. "London felt dark, and I felt far away from myself", kommenterade han efteråt perioden.

Vad är det för typ av ensamhet Veloso sjunger om här? Är det en desperat eller bitter sådan? Nej, för lyssna på det nätta gittarspelandet och den milda rösten, hör hur flöjten smeksamt svävar omkring. Är det en kärlekskrank ensamhet? Nej, för mannen tittar inte ens på människorna han passerar. Det är snarare den känsla man får när man levt igenom de mest förtvivlade stadierna och accepterat hur livet ser ut, ja, till och med lärt sig att trivas i alla fall hyfsat med det. "It's good at least to live, and I agree" heter det i en av verserna. Men de där små orden, at least, låter oss förstå att det egentligen inte finns så mycket mer att glädjas åt. Man lever och det är ju bra. Det finns inget särskilt att klaga på. Och ändå...

...but my eyes
go looking for flying saucers in the sky

Det är därför han inte tittar på människorna. Blicken är riktad mot det blå. Han spanar efter UFO:n, men tror han ens själv att de existerar? Vad är det han hoppas på egentligen? Jag tror att det är drömmen om något mer, något större, något annat. Det vi knappt vågar tala om. Det vi riskerar att bli utskrattade för. Den där osannolika lilla chansen till någon sorts räddning. Kanske handlar det om att få återvända till sitt hemland, kanske är det bara en arbetsgivare som säger "du får jobbet". Kanske är det lyckan att för en gångs skull bli älskad tillbaka. Någonting som känns lika långt borta som tefaten på himlen, men som vi vägrar sluta hoppas på.

I just happen to be here, and it's ok

green grass, grey sky, God bless

silent pain and happiness

Det är ett stillsamt accepterande av tillvaron. Den är okej, den här ensamheten. Det finns något vackert i livet så som det är. Det är många som har det värre. "And it's so good to live in peace", som sångaren intalar sig själv. Men känner vi oss inte lite alienerade? Hade vi inte trott att något, på något sätt, skulle ta oss någonstans, ge oss något mer, få oss att känna på ett lite annat sätt?

Händer ingenting, så får det väl gå ändå. Men jag tänker i alla fall fortsätta kolla upp mot himlen då och då.

Inledning

Det sägs att man har formats som människa när man är tjugotvå. Samtidigt tycks det som om vi lever i ett samhälle där många unga pendlar mellan hopplösa studier och tillfälliga jobb. Inträdet till de vuxnas värld sker allt senare, om vi säger att den världen utmärks av fasta jobb, stabila inkomster, och trygga levnadsförhållanden. Varje kultur har sina kriterier för när man betraktas som barn, ungdom eller vuxen. Inte ens själva uppdelningen mellan dessa är given av naturen. En chansning från höften säger dock att varje kultur rymmer intressanta övergångsperioder från ett stadium till ett annat.

Är jag där nu? På krönet till den fasta inkomsten, de cementerade åsikterna, det trygga livet? Det borde antagligen vara någonting att se fram emot. Men varför låter det så skrämmande när vuxna människor skrattande och skadeglatt påpekar att det nu bara återstår fyrtio år i arbetslivet?

Jag har inte mycket gemensamt med mitt tjugotvååriga jag. Den här uppfattningen är en del av vem jag är i dag, och vem jag är i dag bestämmer hur jag betraktar mitt tidigare liv. Att skriva sin egen historia påminner mycket om sportmemoarer eller naiva skildringar av vetenskapliga upptäckter. Allting som inte passar in i berättelsen friseras bort. Min föreställning om mig själv påverkas i lika hög grad av den person som jag tror att jag har varit som den jag vill vara i framtiden. Bilden man har av sig själv hänger som ett lod i medvetandet, uppspänd mellan en föreställd dåtid och en emotsedd framtid.

Tjugosju år gammal. Det betyder förstås olika saker för olika människor vid olika historiska tidpunkter. Men bortom alla truismer: tjugosju år gammal. Vad betyder det för mig, och för oss?

Är det möjligt att med hjälp av popmusiken ringa in vad det betyder att vara tjugosju i dag och för oss? Den här bloggen är ett försök i den riktningen. Det kanske inte längre är "Be My Baby" eller "Move On Up" som vi spelar om och om igen på kvällarna.* Men vilka är det då? Utan inbördes ordning listar vi tjugosju låtar som på något sätt säger någonting om livet kring tjugosju eller som bara råkar vara betydelsefulla för oss just nu. Varje onsdag och söndag kommer en ny låt.**

Kanske ringar vi därmed in något större än oss själva. I den mån läsaren känner igen sig säger listan även någonting om andra människor och den kultur i vilken vi befinner oss. Men framförallt handlar den om vilka vi är i dag, och av den anledningen också om vilka vi tror att vi har varit och vilka vi i framtiden vill bli. Dessutom är det här en chans för oss att få skriva lite om några av de låtar vi älskar. Livet hade inte varit detsamma utan dem.

-----

* Det är en sanning som behöver en modifikation. De här två låtarna är fortfarande betydelsefulla för oss. De har blivit som ett inre organ: så självklara att man nästan har glömt bort dem, men man skulle inte fungera utan dem.

** Vi har en Spotifylista också. Den hittar ni här. Just nu ser den ödslig ut, men den kommer att fyllas på efter hand.