Caetano Veloso - London, London

En man vandrar längs Londons gator. Han strosar omkring utan mål eller mening, pratar inte med människorna och är inte på väg någonstans. Det finns ingen att hälsa på, för han känner ingen. Vår flanör observerar staden på ett sätt som får oss att ana att han inte hör hemma här. Det gör han inte heller. Han är en ensam främling. Det är Caetano Veloso som sjunger om den här personen, och det är en självbiografisk sång. Den brasilianske musikern hade tvingats bort från sitt hemland av en militärdiktatur som varken gillade hans vänstersympatier eller den nya konstiga genren Tropicália, för vilken Veloso var en pionjärfigur. Till slut hamnade han i den regniga huvudstaden, där han aldrig riktigt fann sig tillrätta. "London felt dark, and I felt far away from myself", kommenterade han efteråt perioden.

Vad är det för typ av ensamhet Veloso sjunger om här? Är det en desperat eller bitter sådan? Nej, för lyssna på det nätta gittarspelandet och den milda rösten, hör hur flöjten smeksamt svävar omkring. Är det en kärlekskrank ensamhet? Nej, för mannen tittar inte ens på människorna han passerar. Det är snarare den känsla man får när man levt igenom de mest förtvivlade stadierna och accepterat hur livet ser ut, ja, till och med lärt sig att trivas i alla fall hyfsat med det. "It's good at least to live, and I agree" heter det i en av verserna. Men de där små orden, at least, låter oss förstå att det egentligen inte finns så mycket mer att glädjas åt. Man lever och det är ju bra. Det finns inget särskilt att klaga på. Och ändå...

...but my eyes
go looking for flying saucers in the sky

Det är därför han inte tittar på människorna. Blicken är riktad mot det blå. Han spanar efter UFO:n, men tror han ens själv att de existerar? Vad är det han hoppas på egentligen? Jag tror att det är drömmen om något mer, något större, något annat. Det vi knappt vågar tala om. Det vi riskerar att bli utskrattade för. Den där osannolika lilla chansen till någon sorts räddning. Kanske handlar det om att få återvända till sitt hemland, kanske är det bara en arbetsgivare som säger "du får jobbet". Kanske är det lyckan att för en gångs skull bli älskad tillbaka. Någonting som känns lika långt borta som tefaten på himlen, men som vi vägrar sluta hoppas på.

I just happen to be here, and it's ok

green grass, grey sky, God bless

silent pain and happiness

Det är ett stillsamt accepterande av tillvaron. Den är okej, den här ensamheten. Det finns något vackert i livet så som det är. Det är många som har det värre. "And it's so good to live in peace", som sångaren intalar sig själv. Men känner vi oss inte lite alienerade? Hade vi inte trott att något, på något sätt, skulle ta oss någonstans, ge oss något mer, få oss att känna på ett lite annat sätt?

Händer ingenting, så får det väl gå ändå. Men jag tänker i alla fall fortsätta kolla upp mot himlen då och då.