Agnetha Fältskog - Tack för en underbar vanlig dag

Jag minns när Den unge Werthers lidanden var min favoritbok. Jag satt på en parkbänk i Linköping, ett stenkast från min studentlägenhet, när jag storögt läste igenom de sista sidorna. Jag älskade den besinningslöst svärmiska romantiken. Men det handlade inte bara om det där på den tiden, inte bara om förälskelsen. Jag inspirerades lika mycket av storslagen macho-hiphop och bilder på Manhattans lyxiga paradvåningar. Lidande och indiepop eller glitter och världens största självförtroende - anything goes, så länge det inte var alldagligt. Jag ville drömma störst, känna mest och kunna bredast. Det är viktigt att poängtera att jag längtade efter det stilla och harmoniska livet också. Kanske det mest av allt. Men också då var det idylliska fantasier om bondgårdar i Spanien, hemvärpta ägg och pittoreska små trädgårdar. Skulle jag ha en vardag, så skulle det vara en filmiskt perfekt vardag. Jag kan inte ha varit mer än tjugo eller tjugoett år gammal. Det känns länge sen nu.

Trots att livet oupphörligt (och obönhörligt) fortsätter att piska in erfarenheter i mitt psyke, trots att det är svårt att inte bli mer luttrad, mindre naiv och mer distanserad ju fler år som passerar, så vill jag inte påstå att jag inte längre är en romantisk och drömmande människa. Men jag har insett att livet alltid i första hand kommer att bestå av vardagliga upplevelser. Långväga resor, förbjudna kärleksäventyr och inspirerande nattliga samtal i all ära - när du vaknar upp dagen efter är det likafullt måndag. Kaffet ska kokas. Du måste vänta några minuter på t-banan. Jobba. Hem och diska, kanske ta en fika med en kompis. Det är några timmar kvar av kvällen. Laga några matlådor? Läsa lite?

Förr i tiden fick jag allergiska utslag av bara tanken på en sådan här tillvaro. Jag fick ångest när jag kände att livet bara lufsade på, att något verkligt spännande och sensationellt kanske aldrig skulle inträffa. Sedan hörde jag "Tack för en underbar vanlig dag" och föll i gråt. Jag insåg med ens det meningslösa och rent av destruktiva i att försöka fly ett ordinärt liv. Var det ens vad jag velat? Tricket är förstås att istället lära sig se magin i detsamma. Ett sådant tänk fungerar dessutom som tröst för de större problemen. Det går en film med Jarl Kulle ikväll, han som är så bra! Tänka sig, det var extrapris på kaffe i affären, nu har jag lite mer småpengar över än jag trodde att jag skulle ha. Och vet ni? Imorgon har jag sovmorgon!

1975 hade Agnetha Fältskog redan fått flera hits med ABBA, inte minst ESC-vinnaren "Waterloo" som ett år tidigare fått gruppen att slå igenom stort internationellt. Agnetha fick också uppmärksamhet för sitt snygga utseende, vilket naturligtvis bidrog till att hon blev ännu mer omtalad och omsusad. Den blonda svenskan hade blivit en kändis helt enkelt, med allt vad det innebar av sex, berömmelse och världsturnéer. 1975 var också året då hon spelade in Elva kvinnor i ett hus, där en av låtarna heter "Tack för en underbar vanlig dag". Om Fältskog, som redan då hade haft ett mycket mer sensationellt och speciellt liv än de flesta av oss någonsin kommer få, menar att det viktigaste är att lära sig uppskatta det lilla, det vanliga och det vardagliga - ja, då kan det nog ligga något i det. Vi måste välja att se låten som antingen ett vidrigt utslag av hyckleri, eller som att hon faktiskt står för dess innehåll. Varför välja att vara cynisk?

Många som lyssnar på den här sången kommer att störas av dess explicita religiositet (och vissa kanske tvärtom dras extra mycket till den av samma skäl), men vad man tror eller inte tror i religiösa frågor borde inte spela någon roll, eftersom låten i första hand inte alls handlar om Gud. "Tack för en underbar vanlig dag" handlar istället om lyckan i att känna tacksamhet inför livets fina små händelser, och var man sedan riktar den tacksamheten är av underordad betydelse.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet kommer bjuda mig på otroligt häftiga och himlastormande upplevelser, inom alla upptänkliga områden. Men medan jag väntar och planerar för dem - och även efteråt, när livet gått tillbaka till sitt normala stadium - vill jag inte glömma bort hur fantastiskt det är att jag har nästan en hel liter röd mjölk kvar i kylen. Och... yes! Chokladpulver i skafferiet.

Jag tänker avsluta min text nu, men livet går vidare. Imorgon, efter jobbet, har jag tänkt baka någon god kaka och titta på fotboll på tv. Kanske ser jag ett avsnitt av Vita huset också, jag tycker så mycket om dialogen och karaktärerna. Jag tror inte jag ska göra något mer än så, men det behövs inte heller.

Jag ser faktiskt riktigt fram emot det.