Television Personalites - Diary of a Young Man

Jag hade tänkt att inleda den här texten med en beskrivning av några dagar i mitt liv som såg ut ungefär på samma sätt som de dagar Dan Treacy beskriver i "Diary of a Young Man". Ungefär så här: Jag vaknar upp till ännu en dag. Jag rostar ett par brödskivor, men bränner mig på brödrosten när jag försöker peta loss brödskivorna. Och jag har inget pålägg hemma. Det regnar utomhus. I affären inser jag att jag inte har så mycket pengar på kontot. Jag söker några jobb, mest för att stilla samvetet...

Hela texten skulle bestå av korta och koncisa beskrivningar, av det slag Erlend Øye har gjort populära i sina böcker. Då slog det mig att en sådan text aldrig skulle kunna förklara på vilket sätt "Diary of a Young Man" är en låt som drabbar mig så intensivt. Det handlar egentligen inte om att låten tangerar delar av mitt liv, utan om det faktum att den är skriven över huvud taget. "Diary of a Young Man" är, all dysterhet till trots – jag kan på rak arm inte komma på en lika hopplös låt som inte är skriven av Morrissey – i sig en hyllning till popmusikens förmåga att transcendera (vågar jag använda det ordet?) vardagen.

Men låt oss börja från början. Det första vi hör är det avskalade kompet. Sedan Dan Treacys röst, uppgiven och tom. Den är kallt konstaterande, och han bryr sig knappt om att artikulera orden. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att han pratar ur en plåtburk. Det gör han inte – han pratar ur sitt hjärta. Han går för att träffa en vän för att fråga hur hon mår, men hon är inte hemma. Lite senare sitter han i en park och tittar på fåglarna på himlen. Imorgon kan det inte regna, säger Treacy. Å andra sidan regnar det alltid. Även den strimma hopp som säger att det inte kommer att regna imorgon (inte ens unga mäns sinnelag rår på väderleksrapporterna) släcks av den bittra insikten att det egentligen inte spelar någon roll. Det regnar alltid där det betyder som mest...

I den sista versen av "Diary of a Young Man" är det som om Treacy ändå bestämmer sig för att ge livet en chans. Han köper biljetter till "the mystery train", en bild av livet som någonting vi måste bestämma oss för att ta del av. Vi måste köpa biljetten. Men trots att utsikten är annorlunda från varje fönster så ger han upp alla möjligheter att hitta tjejen han längtar efter. Här tryter orden, och genom det vackert ödsliga kompet hör vi Treacy nynna till låtens melodi.

Jag hoppas att ha lämnat de känslor som "Diary of a Young Man" beskriver bakom mig. Men det vet jag att jag inte har gjort. Jag får ibland känslan av att dagarna kommer och går, utan någon inbördes förändring. Som Travis, den New York-blaserade unga mannen, uttrycker det i Taxi Driver: "The days go on and on. They don't end. All my life needed was a sense of some place to go." På det viset är låten fortfarande träffande, fortfarande relevant.

Men det är som sagt inte av den anledningen som "Diary of a Young Man" är med på den här listan. I början av låten beskriver Treacy hur han drar upp persiennerna och möts av ännu en dag. Han tar upp dagboken men finner ingenting att säga. Det motsägelsefulla är att Treacy beskriver sig vara förstummad framför sin dagbok i en låt som heter "Diary of a Young Man". Här uppstår en spricka mellan Treacy själv och den person som låten handlar om. Den personen kan inte hitta på någonting att säga om sitt liv, men det kan Treacy.

Kanske är det så att den fullständiga hopplösheten inte låter sig beskrivas. Så fort man sätter pennan till pappret uppstår ett slags distans till det som ska gestaltas. Eller är det så att själva beslutet att gestalta sitt liv förutsätter en gnutta distans? Vilket kom först: distansen eller bearbetningen? Går det ens att svara på?

De dagar jag beskriver i inledningen av den här texten hade jag aldrig kommit på tanken att beskriva i en text, än mindre skriva en låt om. Att det nu är möjligt måste betyda något. Vad det betyder är dock mindre lätt att svara på. Det enda jag vet är att Dan Treacys nynnande i slutet "Diary of a Young Man" är så obeskrivligt vackert att det omöjligen kan komma från ett helt dränerat hjärta. Det måste finnas någonting där. Vad ska vi kalla det? Hopp?