Sparks - When Do I get to Sing ”My Way”

Det är klart att det är roligt när det går bra för andra. I en perfekt värld går det bra för alla. Men bäst för mig. 

Avundsjukan är svår att bli av med. Jag pendlar mellan en känsla av att förtjäna mer än så här – jag bor i andra hand, tjänar ingenting, och var är mitt nobelpris!? – och ett slags ödmjukhet och tacksamhet över att ändå ha möjlighet att göra mycket av det jag vill göra, bo i ett bra land som Sverige, och insikten om att framgångens pris kan vara högt. "When Do I get to Sing 'My Way'" är en låt som fångar den här ambivalensen.

Den fångar den här känslan av att vara en ung människa som vill ta kontroll över sitt liv, och som tycker att han förtjänar mer än det han hittills har uppnått: "So when do I get to sing 'My Way'? / When do I get to feel like Sinatra felt?" Men låten är också något mer, en invertering av den amerikanska drömmen som den kommer till uttryck i Sinatras "My Way". För att förstå vad jag menar måste vi titta närmare på sången som Russell Mael vill sjunga.

"My Way". Sinatras kanske mest kända nummer, och en av de mest inspelade sångerna någonsin. En man tittar mot slutet av sitt liv tillbaka på allt han har upplevt. Han har älskat, skrattat och fällt ett par tårar. Han har levt. Och viktigare: han har gjort det på sitt sätt. Visst har han gjort en del saker som han ångrar, men de är knappt värda att nämnas. Nej, han har stått rak i motgångarna.

Är det här en berättelse om en man värd att känna sympati för, eller (som man säger nu för tiden) att "inspireras" av? Kanske. Sinatra sjunger ju, åh, så vackert. Men slutraderna indikerar en annan läsning.

For what is a man, what has he got?

If not himself, then he has naught

To say the things he truly feels and not the words of one who kneels

Det är ord som är väldigt lätta att säga för en person som har levt ett framgångsrikt liv. Sett i ett större sammanhang är "My Way" en låt om den amerikanska idealtypen, en man som tar sig igenom motgångar och skapar sig ett framgångsrikt liv. Och erfarenheten visar att en överdriven tilltro till den egna förmågan lätt förvandlas i ett förakt för dem som inte klarar sig lika bra, till dem som knäböjer.

Att Sparks låt är ett slags invertering av "My Way" är tydligt efter den här lilla genomgången. Låtens "jag" försöker ta sig fram i nöjesvärlden. I början möts han av snofsiga "vem är du"-frågor. När han väl får tillträde till den glamorösa värld han hela sitt liv har drömt om så visar den sig inte vara den plats han har föreställt sig. Han tvingas göra saker han inte har lust med och umgås med människor han inte känner: "Is my smiley face still on?" Och till skillnad från Sinatras självständiga protagonist är det som om han har förlorat sin frihet: "Not a moment I could choose."

Avundsjukan då? Jo, den är där också. I musikvideon anger bildtexter vad vi har att vänta oss: "The untold story...", "A sweeping tale of jealousy!", "Don't miss the picture they tried to suppress!!" Videon handlar om två bröder som slits från varandra av deras respektive ambition att bli framgångsrik. Sådana slitningar är vanliga mellan människor som livet behandlar annorlunda i ekonomiskt och framgångsmässigt avseende. Det värsta är inte att det finns människor som blir framgångsrika och rika. Det värsta är att några av dessa människor är våra vänner.

Den som förväntar sig en syntes eller några visdomsord i slutet av den här texten söker i onödan. Alla dessa varningar om framgångens pris, vad som krävs för att bli framgångsrik, når inte riktigt ända fram till hjärtat och förståelsen. Jag väntar fortfarande på min tur. När är det min tur? Och var är mitt nobelpris!?