När man ska beskriva Blue Skied an' Clear gör man det gärna genom att använda adjektiv som "ren", "vacker" och "oskuldsfull". Det är heller inte särskilt långsökt att påstå att den handlar om kärlek - detta outslitliga tema för popmusiken. Oskuldsfull kärlek, alltså. Tänker vi då nästan inte automatiskt på blåögda ungdomsdrömmar och barnsliga förälskelser - sådana känslor vi hade innan vi skaffade oss för många erfarenheter, blev förstörda av kulturen och, ja, växte upp helt enkelt? Innan vi samlade på oss skuld.
Blue Skied an' Clear är inte en sån kärlekssång, inte för mig.
Hade jag varit sexton år gammal hade jag kanske älskat låten på det sättet, men som vuxen är det svårt att helt återgå till det naiva och oerfarna tillståndet - det är till och med svårt att göra när man lyssnar på popmusik. Man kan inte radera det man vet och det man upplevt. Hur säger man till ett barn att underbara saker som kärlek och sex i förvridna och olyckliga former kan leda till svartsjuka, otrohet och bittra besvikelser, eller ännu värre: våldtäkter, misshandel och hat? En kanske ännu viktigare fråga att ställa sig: hur hanterar man dessa insikter själv?
I den eviga kampen att inte bli bitter krävs ibland den starkaste motmedicinen. Vi måste påminnas om det rena och fina, det där som egentligen inte alls är omöjligt och uppblåst romantiskt utan faktiskt enkelt, jordnära och - hoppas jag - fullt möjligt.
Man behöver inte uppfatta ett enda ord från Blue Skied an' Clear för att smälta inombords. När gitarrslingan smyger in efter knappt två minuter är vi förlåtna för allt, skuldknutarna löses upp och vi förstår att livet måste vara värdefullt om nu något så försynt som en liten melodislinga kan vara så oerhört vacker. Med det sagt är det ändå intressant att man inte riktigt hör vad det är Neil Halstead sjunger i den mjukt framförda refrängen. Låttextsidorna på internet är inte överens utan ger olika förslag. "You say life and it sounds so good" är ett vanligt sådant. Eller sjunger han "love" istället för "life"? Förekommer rent av båda, ena gången "life" och andra gången "love"? Eller ska det kanske vara "alive"? Det fina är att alla tre passar lika bra: livet i sig, kärleken, eller det att vara levande. Vi reagerar nästan aldrig på de orden längre, vi hör bara tomma klichéer. Men när rätt person säger dem i rätt sammanhang, då lyssnar vi - "and it sounds so good." Plötsligt låter de utslitna fraserna så vackra, så lockande.
Vår längtan efter en enkel men stark tillgivenhet väcks återigen när vi hör orden, och vi tror att det är möjligt. Trots allt vi vet och allt vi varit med om. Mycket mer än så kan man inte kräva av en kärlekssång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar