Nico - These Days

I en intervju får Woody Allen frågan om det är någonting han ångrar i sitt liv. Han rycker till innan han på ett typiskt Woody Allen-maner säger att han ångrar saker hela tiden. Det finns knappt en sak han inte har ångrat. Om Woody Allen utgör den ena extremen i synen på ånger så utgörs den andra av dagens självhjälpsböcker enligt vilka ånger nästan enbart är en destruktiv känsla. Jag tror inte på den senare sortens psykologi. Att ångra saker är en del av vad det innebär att vara mänsklig. Det är emellertid lätt att fastna i det som har varit. "These Days" handlar om just den här känslan när det förgångna överskuggar det som händer här och nu.

These days I seem to think a lot
About the things that I forgot to do
And all the times I had the chance to.

Det som gör "These Days" så drabbande är att den inte bara handlar om allt man inte har gjort. Jag tycker att det är tråkigt att jag ännu inte har varit i rymden, skrivit Romanen, eller haft ihop det med någon av mina tonårs sexsymboler. (Halle Berry, om du läser det här, åldersskillnaden är bara en social barriär!) Men det är ingenting jag grämer mig över. Det som svider så mycket är allt man inte har gjort som man hade kunnat göra, allting som låg inom armslängds avstånd. Det är den ångern som "These Days" handlar om. Det är en ånger som kan äta upp en inifrån.

Känslan förstärks i låtens andra vers.

These days I seem to think about
How all the changes came about my ways
And I wonder if I'll see another highway.

Kommer chanserna igen? Eller är vi för alltid bundna vid våra val? Allt vi har undvikit att göra påverkar vad vi gör framöver. Alla dessa val kringskär vårt handlingsutrymme. Till slut vågar vi inte röra oss, eller förverkliga våra drömmar, eftersom saker och ting tidigare inte har gått som vi ville. Vi har förlorat för många gånger.

"These Days" skrevs av den på den tiden oetablerade Jackson Browne. Han har påstått att han var sexton när han skrev den, men det låter otroligt. Hur kan någon så ung veta så mycket om ångerns alla skiftningar? Men det finns faktiskt en ganska viktig skillnad mellan Nicos version av låten och den version som Browne senare spelade in. Den sista versen hos Jackson Browne klingar optimistiskt: "I'll keep on moving / Things are bound to be improving these days".

Nico var närmare trettio när hon spelade in "These Days". Hos henne är all optimism hopskrynklad till en bitter iakttagelse. 

I've stopped my dreaming,
I won't do too much scheming
These days, these days.

Den här skillnaden har förstås att göra med åldersskillnaden mellan Nico och Browne. Browne var trots allt en ung och snäll singer-songwriter; Nico däremot en tysk protopunk-drottning som hade hunnit se en del av världen, på krönet till den drogfyllda tillvaro som präglade hennes liv efter 1970. Browne kunde se lite ljus i tunneln, livet låg framför honom som en utkavlad pizzabotten; Nico såg bara slutet på alla drömmar. 

Var lämnar det här mig? Har jag tappat all tillförsikt? Ägnar jag dagarna åt att blicka bakåt? Nej, naturligtvis inte. En av de bra sakerna med popmusik är att den kan sätta musik och ord på ens känslor. Det innebär inte att det finns en exakt överensstämmelse mellan vad man känner och den musik man älskar. Visst känns det när Nico sjunger om allting hon har försakat, och då, just i det ögonblicket, är det mina känslor och mina drömmar låten handlar om. Men i slutändan är det bara en låt som varar i några vackra minuter. Det är inte jag. Livet fortsätter.

Jag är trots allt inte trettio än.