Håkan Hellström - Du är snart där

När Håkan Hellström släppte debutsingeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" skulle ingenting låta som förut i tonåringarnas låsta sovrum, eller ute på klubben för den delen. Han blev snabbt bara Håkan med halva svenska folket. Musiken förmedlade en intensiv nukänsla och satte fingret på samtidspulsen på ett sätt som nästan alla hyfsat unga människor föll för (och en hel del äldre). Det var en poprevolution, tveklöst, och precis som i alla revolutioner finns det ingen tid att blicka framåt när man befinner sig mitt i yran.

Men en revolution går över, och människorna blir kvar. Det är då man tänker bakåt på vad som hände och undrar vad framtiden egentligen kan bjuda på. Äventyret är över, och till och med pophjälten börjar bli till åren. Vad känner han?

Han känner samma sak som alla vi andra. Att Håkan blivit så älskad är för att han med osviklig precision satt ord på det en person, eller en hel generation, känner, upplever och tänker. 

Det var så mörkt, den där kvällen jag gick hem 

Jag hade hoppats på något, hoppats på något... 

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

En pil i hjärtat på så många unga. Och så tio år senare, i "Du är snart där", för samma människor som nu blivit lite äldre: 

Jag tror, när jag går genom livet

Att allt det bästa inte hänt än

Ljug för mig, ljug för mig.

Det är inte sant att bara äldre människor är nostalgiska. Jag var nostalgisk över mina lågstadieår när jag gick i sexan, och jag tänkte på min gymnasietid med fuktiga ögon bara ett par år efter att jag tagit studenten. Så där har det sedan fortsatt, där varje någorlunda avgränsad period i mitt liv (om de inte varit alltför deprimerande) i minnet växer till en underbar tid man gärna skulle åka tillbaka till om man bara kunde få igång den där tidsmaskinen man har i garderoben. Av den anledningen är jag säker på att även en femtonåring kan känna med den nästan fyrtioårige sångaren när han febrilt hoppas att den bästa tiden faktiskt inte redan ska ligga bakom honom. På samma sätt som även fullvuxna trebarnsföräldrar garanterat fortfarande kan älska och känna med de odödliga sångerna från Håkans tidigaste skivor.

Men hade han kunnat skriva den här låten när han var tjugofem år gammal? När han var så upptagen med att förföra Lena, att ramla gatorna fram, att vandra med tjejer längs allén? Jag tror inte det faktiskt. Han har här blivit "sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder nåt." Alla bönerna har gått åt, det man levt för har räknats ut som ett skämt, de har lynchat sista hoppet - men han uppmanar oss ändå att enträget och nästan tjurigt fortsätta leta efter den där lilla stigen som leder framåt. Måhända är den lite krokig, men det går trots allt att ta sig fram med hjälp av den. Och det är tydligt att mycket redan har hänt. Det är en man med många år av minnen som nu desperat försöker övertyga sig om att livet fortfarande har mycket att erbjuda. Det är möjligt att "Du är snart där" är ett uttryck för nån sorts medelålderskris hos artisten själv, men så här med ett par år kvar till trettio kan jag garantera att det är många fler än fyrtioåringar som vet vad han talar om.