Townes van Zandt - To Live is to Fly

Vi har alla erfarenhet av att lägga ner alla våra krafter för att uppnå ett mål. Det behöver inte vara ett stort mål. Det kan vara något så simpelt som att lägga en platta på skivspelaren eller träffa en lyktstolpe med en snöboll. Uppgiften kräver all din koncentration, och allting annat – alla bekymmer och problem – försvinner för din blick. För ett kort ögonblick har du lyckats glömma bort dig själv. Är det här lycka? Det är möjligt. Jag vet inte. Allt jag vet är att om vi alltid kunde leva i det här tillståndet så skulle vi inte ha behov av att ständigt älta vårt förflutna. För det är när vi inte längre har några mål att sträva efter, som det uppstår ett tomrum i hjärtat.

We all got holes to fill
And them holes are all that's real
Some fall on you like a storm
Sometimes you dig your own

sjunger Townes van Zandt på "To Live is to Fly", höjdpunkten på 1972 års fina High, Low and in Between.

När vi mår dåligt känns det här tomrummet som det enda verkliga i hela världen. Och det får oss att vända blickarna inåt, till alla avlägsna glädjeämnen i det förflutna. Vi söker desperat att fylla tomrummet med eländig nostalgi, som bara får oss att må sämre. Kanske är det samma slags tomrum som Tindersticks Stuart Staples sjunger om när han dystert konstaterar: "The hole that's inside me / That drains as it fills". Problemet är att när vi försöker fylla tomrummet med nostalgiska minnen så är det som om hjärtat snabbt dräneras igen. Vi kan inte återskapa det förflutna, hur mycket vi än skulle vilja, och det tjänar ingenting till att tänka för mycket på allting man har lämnat bakom sig. Inte heller går det att konsumera sig lycklig. Hela reklambranchen går ut på att få oss att tycka att våra liv är ofullständiga och få oss att tro att tomrummet kan fyllas av ett antal glättiga varor. 

Men vad ska man göra då? Hur ska man handskas med det här tomrummet, som kanske är en ofrånkomlig del av vad det innebär att vara människa? Jag menar, de flesta kommer någon gång i sitt liv att längta tillbaka till en tid då allt var bättre, då bladen var grönare och kärleken mer glödande. Så, hur ska man leva?

En sak man kan säga är vi aldrig kommer att hitta svaren i en låt. För att lära sig leva måste man ta sig igenom även livets jobbiga delar. Det går det antagligen inte att komma runt. Vad en bra låt ändå kan ge oss är att samla och rikta våra tankar och känslor. När vi lyssnar så är de här två stegen förstås inte möjliga att skilja åt, men i teorin kan vi dela upp dem. När låten beskriver någonting konkret så väcker det känslor inom oss. Vi känner att, ja, så här idiotiskt eller vackert kan det vara att vara människa. Men av någon anledning fylls vi också av en vilja att blicka framåt. Det är som om den andra delen är beroende av den första. Vi kan ta oss vidare först när vi har satt ord och musik på livets villkor.

Det är här "To Live is to Fly" kommer in för mig. Många har sagt det Townes van Zandt sjunger om på låten. Men ingen har gjort det på samma sätt, och få har gjort det lika bra. Verserna faller naturligt in i melodin, och van Zandt hittar de perfekta bilderna att hänga upp sina ord på.

Days up and down they come
Like rain on a conga drum
Forget most, remember some
Don't turn none away

van Zandt ger oss inga konkreta råd för hur vi ska försöka komma tillrätta med alla livets problem. Alla möter dagen på sitt sätt: "Some dive into the sea / Some toil upon the stone". Det enda man kan göra är att se till att möta den med klaröppna ögon. Det är ett bra råd, så bra ett råd kan bli utan att kännas som en självklarhet.

Jag har valt att skriva om ett av låtens teman. Men låten innehåller också en kommentar om skapandets villkor. van Zandt sjunger att han måste ge sig av och lämna alla vänner hemma. Men det kommer inte att dröja länge innan han återvänder, med rytmer och melodier i sina bakfickor. I låtens inledning skymtar också en kärlekshistoria, sammanfattad i de vackra raderna: "We got the sky to talk about / And the world to lie upon". Att låten innehåller minst tre teman hade kunnat göra låten spretig och otydlig. Men på något vis fungerar allting tillsammans. Från bakfickan plockar van Zandt fram bilder som visserligen inte lyckas fylla tomrummet i våra hjärtan, men som kan rikta våra tankar och känslor mot framtiden.