Terry Callier - Ordinary Joe

Ibland finns det ett direkt samband mellan artisten och den "riktiga" människan. Om man lyssnar på Terry Calliers skivor får man intrycket av en otroligt varm och ödmjuk människa. Om man läser om människan Terry Callier får man precis samma intryck. Alla som arbetade med honom (Callier dog förra året) berättar att det var svårt att hitta en mer jordnära människa. När Callier skrev på för Chess Records, ett av de större skivbolagen för blues och R&B i USA, var det inte för att få tillfälle att jobba med de allra bästa musikerna och producenterna. Callier var helt ointresserad av kändisskapet eller att ägna sig åt att odla sin egen myt. Han erkände i en intervju att anledningen till att han bytte skivbolag var att han hade "a crush on Etta James".

Så kan man också skapa sig en myt.

Varje myt kräver en period av glömska. Likaså en återkomst. Efter en trio sofistikerade och barock-souliga skivor för Chess fortsatte Callier att turnera och göra musik, men lämnade karriären 1983. För att försörja sig och sin familj tog han ett jobb på University of Chicago – som datorprogrammerare! Bortglömd och långt ifrån musiken framlevde han sitt liv under den största delen av åttiotalet. Hans röst upptäcktes sedermera av en ny generation brittiska acid jazz-älskare, och han började turnera igen. Men det är – som man borde säga oftare – ett annat album.

Jag tror att den här korta biografin är viktig för att förstå "Ordinary Joe", en låt som på många sätt sammanfattar Calliers liv och karriär. Om det någon gång kommer en utförlig dokumentär om Terry Callier så är det den låten som kommer att spelas i slutet, när Chicagos skyskrapesilhuett tonar ut i eftertexterna.

Terry Callier ÄR Ordinary Joe, men i låten växlar Callier mellan att sjunga från Joes synvinkel och att sjunga till honom.

Now I'd be the last to deny

that I'm just an average guy

and don't you know each little bird in the sky

Is just a little bit freer than I.

Antagligen var det så Callier såg på sig själv, som en enkel kille. Men vad handlar det sista om, det där om att varje liten fågel i himlen är friare än han själv? Återkommande i den här bloggen är motsättningen mellan allt man drömmer om och vardagslivets banalitet. En lösning är att vandra mot inbillningens härbärgen. Jag talar förstås om att ta droger. Men droger är ingen hållbar lösning: "I've seen a sparrow get high / and waste his time in the sky". Bara för att man känner sig fri betyder inte det att man är genuint fri. Samtidigt pekar Calliers ordval på insikten om att de som tar droger på något sätt faktiskt är friare, men att det ändå inte är värt det.

Callier har mer handfasta råd att ge Joe (och sig själv). Det är råd som jag själv skulle vilja rama in och hänga upp på mitt sovrum.

Down here on the ground
When you find folks are giving you the runaround
Keep your game uptight
And if you must just take your secrets underground
Now politicians are trying to speech you
Mad color watchers are trying to teach you
Very few will really try to reach you
If you're lost in a stack
That's OK, come all black

De sista raderna är tidstypiska. Under det tidiga sjuttiotalet hade den glada och optimistiska soulen gett plats för socialt och politiskt medveten R&B. Det vore förstås överdrivet och löjligt att jämställa min egen situation med svarta människors i sjuttiotalets USA. Men låttexter har inte en fast och bestämd betydelse. När man lyssnar på musik läser man ofta in sin egen situation i musiken. Och på så vis kan man ändå känna att låten handlar om en själv.

Calliers råd är evigt giltiga för alla "vanliga" människor. Det handlar inte om att ge upp. Snarare handlar det om att se världen som den är, för först då kan man göra det bästa av situationen. Om människor försvårar för dig, "keep your game uptight". Om du måste, ta dina hemligheter under jord. Det enda jag inte kan göra (som vit ung man i Sverige) är att ta till mig det sista rådet. Men jag skriver ner det ändå, som ett slags shout out: Om du är vilsen så är det okej, "come all black".