Napster, Youtube, iTunes, Spotify. Internet var en spark i baken på alla
som med möda och besvär hade samlat på sig en omfattande skivsamling.
Plötsligt var det möjligt för vem som helst med en hyfsat snabb
uppkoppling att ladda hem all bra musik som någonsin hade släppts. Alla
singlar från Stax och Motown, obskyra postpunk-band, housesinglar från
Chicago, techno från Detroit...
Men jag var där, försvarar sig LCD Soundsystems James Murphy patetiskt i "Losing My Edge".
Han var där vid den första Can-spelningen i Köln, han var där när Larry Levan spelade på Paradise Garage, och han var den första att spela Daft Punk för rockkidsen i New York. Murphy jobbade i en skivaffär och hade möjlighet att lyssna på allt bra före alla andra, han låg alltid i framkant, och han hade aldrig fel. Men nu har han tappat sitt försprång till ungdomar som tillbringar all sin tid på internet, och som kan rada upp alla medlemmar i varje bra band från 1962 till 1978.
Det vore ett misstag att tro att "Losing My Edge" BARA handlar om internet. I sin repetitiva briljans handlar den om de ambivalenta känslor man har när man överträffas av dem som är yngre än en själv. Unga människor kommer alltid att ha ett försprång eftersom de är unga och unga är alltid i takt med tiden. När man blir äldre märker man hur allt det man själv kan och har lagt ner tid på inte gäller längre. Eller så överträffas man av unga som har haft mer tid att sätta sig in i det man själv tycker om. Det är lika irriterande som ofrånkomligt.
Murphy fångar känslan perfekt när han efter att ha beskrivit hur han överträffas av snyggare människor med mer talang och bättre idéer: "And they're actually really, really nice." De har inte ens anständigheten att vara odrägliga!
"Losing My Edge" är dock lika mycket en uppgörelse med en generation trendkänsliga musiklyssnare och musiker. En generation som hoppar från det ena till det andra instrumentet på jakt efter det "äkta" eller det som för tillfället är inne.
Han var där vid den första Can-spelningen i Köln, han var där när Larry Levan spelade på Paradise Garage, och han var den första att spela Daft Punk för rockkidsen i New York. Murphy jobbade i en skivaffär och hade möjlighet att lyssna på allt bra före alla andra, han låg alltid i framkant, och han hade aldrig fel. Men nu har han tappat sitt försprång till ungdomar som tillbringar all sin tid på internet, och som kan rada upp alla medlemmar i varje bra band från 1962 till 1978.
Det vore ett misstag att tro att "Losing My Edge" BARA handlar om internet. I sin repetitiva briljans handlar den om de ambivalenta känslor man har när man överträffas av dem som är yngre än en själv. Unga människor kommer alltid att ha ett försprång eftersom de är unga och unga är alltid i takt med tiden. När man blir äldre märker man hur allt det man själv kan och har lagt ner tid på inte gäller längre. Eller så överträffas man av unga som har haft mer tid att sätta sig in i det man själv tycker om. Det är lika irriterande som ofrånkomligt.
Murphy fångar känslan perfekt när han efter att ha beskrivit hur han överträffas av snyggare människor med mer talang och bättre idéer: "And they're actually really, really nice." De har inte ens anständigheten att vara odrägliga!
"Losing My Edge" är dock lika mycket en uppgörelse med en generation trendkänsliga musiklyssnare och musiker. En generation som hoppar från det ena till det andra instrumentet på jakt efter det "äkta" eller det som för tillfället är inne.
I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.
Murphy avslutar med att nästan obstinat räkna upp alla guldkorn från sin
egen musiksamling. Han vill att det ska betyda något för dem som numera
bestämmer vad som är trendigt. Men det är en hopplös kamp. Få saker
förändras lika snabbt som populärmusiken. Han har redan förlorat.
Framtiden tillhör de unga, och de är redan på väg till "nästa stora
grej".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar