Nick Lowe - Lately I've Let Things Slide

I go to the bin

I throw the laundry in

And pick out the cleanest shirt

Then I tell myself again

I don't really hurt

Se där en perfekt bild av det vuxna livet. Ett liv där man fortsätter att sköta sina sysslor, så gott det går, även när ens själsliga liv är skadat. Existentiella problem, kärleksbekymmer, ensamhet - när man lämnat barn- och ungdomen bakom sig kan man inte kosta på sig lyxen att vältra sig lika helhjärtat i sådana saker längre. Man kan inte ligga i sängen hela dagen och bara olyckligt stirra i taket. Man har jobb att gå till, hushåll att sköta, julklappar att köpa, och så vidare. Faller man in i en verklig och rejäl depression tappar man förstås greppet om alla de bitarna också, men Nick Lowe tycks här vara i ett tillstånd mittemellan en harmonisk och fungerande tillvaro och en apatisk depression, där han halvt zombieaktigt går runt och pysslar med saker. Det slår honom att han börjar tappa greppet: han minns inte varifrån han fått sitt sår över ögat, han har börjat röka igen, och han förstår vad den gamla orörda maten betyder:

That untouched take-away

I brought home the other day

Has quite a lot to say, the evidence is clear

Only resign piled high and wide

About how lately I've let things slide

"Lately I've Let Things Slide" kan på sätt och vis ses som något av en syskonlåt till den svenska klassikern "Man vänjer sig" av Kjell Höglund. I den senare låten har den nyfikna livslusten helt sugits ut, och Höglunds träffsäkra vardagsbetraktelser bidrar till stor tragikomik. "Lately..." är inte riktigt lika komisk, men inte heller lika tragisk. Humorn är sådan att man ler mysigt åt den, istället för halvkvävda, desperata skratt. Tragiken är heller inte djupare än att den går att ta sig ur. Där någonstans hittar vi den avgörande skillnaden mellan låtarna. Höglund menar att "man måste vänja sig" - så här är livet, bara att börja försöka acceptera det. Lowe ser det mer som en tillfällig svacka, och därför saknar "Lately..." den bitterhet som "Man vänjer sig" otvetydigt är genomsyrad av. När man lyssnar på Lowes lugna och mjuka röst är det svårt att tro att han är på väg ner i avgrunden, och det känns inte som att han tror det själv heller. Det är snarare frågan om ett tillstånd nästan alla av oss ibland faller in i, och för den vithårige gosfarbrorn hjälper det säkert att sjunga om det. Det finns definitivt ljus i hans tunnel, det är ju trots allt bara "lately" han börjat tappa greppet, så nog ska han kunna ta sig upp på banan igen. Upplevelsen är att varje ton och klang i den här sången vittnar om möjligheten till bättring. 

De stunder man känner att orkeslösheten och ledsamheten tar över kan man värma på en kopp te och lyssna till den här varma, lätt countryfärgade musiken. Det kommer garanterat att kännas bättre efteråt, lita på mig. Jag har provat.