Nat King Cole - Pretend

Kanske inte lejonparten, men åtminstone en väldigt stor del, av den samlade popmusiken handlar på ett eller annat sätt om olycka och nedstämdhet. Inte sällan är det tal om urspårade eller aldrig startade kärleksäventyr, men det kan förstås vara mycket annat i livet som jävlas också. Soulen och indiepopen låter ofta hjärtat blöda utan att bry sig om någon lösning på problemet. Trösten i att lyssna på sån musik ligger då i igenkänningsfaktorn, i vetskapen om att det finns andra som delar känslorna man har. Men i den traditionella, amerikanska popmusiken; i "the Great American Songbook", Tin Pan Alley och de Sinatradoftande balladerna, finns det ofta en försiktig tillförsikt, ett slags ljus-i-tunneln-känsla som skänker låtarna ett visst hopp mitt i bedrövelsen.

I Nat King Coles fina lilla "Pretend" återspeglas det inte bara i musiken, utan också i texten. Den säger åt oss att låtsas vara lyckliga även när vi inte är det, den föreslår att vi kan hitta en väg ut ur misären eller melankolin genom att leva som om allting vore ganska bra trots allt. "Ljug för mig, ljug för mig...", som Håkan sjöng. Det är en praktisk rekommendation, en sorts medicinering, som skulle kunna formuleras ungefär så här: Vägen till lyckan blir kortare och mer öppen om man inte medvetet stänger den ute.

Och vem vet, det kanske inte är så illa när allt kommer omkring? "And nothing's bad as it may seem" sjunger Cole, och om det nu ändå skulle vara så ensamt och trist, ja, men så låtsas då: 

Just close your eyes, she'll be there
You'll never be alone

Man kan nästan se framför sig hur grabbarna i The Tough Alliance lyssnade på låten och kom till insikten att de mitt i förvirringen och osäkerheten skulle vägra deppigheten och oförtrutet ägna sig åt somriga popjuveler.

Men "Pretend" hade inte varit så fantastisk om den hade varit enkelspårig. Samtidigt som jag upplever den fin och genuin så är det svårt att inte se ett litet, litet ironiskt flin i mungipan, någon sorts bitterhet. För vadå, ska man inte göra något åt problemen istället? Nat King Cole spelade in den här låten 1953, och med tanke på afroamerikanernas stundande medborgarrättskamp finns det något ironiskt i "Pretend", något surt. Politiskt blir ingenting bättre av att låtsas som att allt är fina fisken, det är en taktik som endast kan lämpa sig för vissa personliga situationer. Och det är i den ambivalensen, osäkerheten kring om Cole är ironisk eller uppriktig, som "Pretend" lyfter till verkligt höga nivåer.