"I'm startin' to think that my skill is a waste..."
Vi har alla varit små, och många av oss fick höra att vi kunde bli vad vi ville. Vi var smarta och duktiga, sa de medan de kärleksfullt rufsade om i håret på oss. "Världen ligger öppen för dig!" Vi trodde naturligtvis på allt det där och har sedan vuxit upp med föreställningen att vi är värda att lyckas, vad vi än väljer att rikta in oss på. Någon gång började sedan smällarna komma. Det vi trodde att vi ville syssla med visade sig vara en del av en cynisk och slitsam bransch, vi blev osäkra på vad som var värt att lägga mödan på, vi blev dissade när vi trodde att vi skulle bli accepterade och plötsligt gick det inte heller att bara glida igenom skolan på en skvätt inspiration och lite medfödd tankekraft. Ingångslönen på vårt första jobb var lägre än vi förväntat oss och vintern var inte längre lika rolig som när man var liten. Det är då illusioner brister och vi känner ilska och an aning bitterhet. För vi är ju fortfarande värda mer.
Masta Ace hade varit med ett tag, han hade lämnat ungdomen bakom sig och tagit klivet in i den tidiga medelåldern. Karriären hade varit hyfsat framgångsrik men något stort genombrott kom aldrig riktigt. Nu började han som sagt bli gammal, särskilt i en hiphopvärld som i första hand alltid varit till för de unga. Han är i det läget inte helt nöjd.
Brevbäraren får sig en känga; grannarna, telefonförsäljarna och flickvännen likaså. Jobbet går dåligt, människor står i vägen för drömmarna. Och när man väl är lite glad över att ha skaffat sig en jeep av märket Cherokee får man höra att rapparen Bow Wow glider runt i en Aston Martin. Dessutom har den jäveln en swimming pool, fler heta brudar än han kan hantera och antagligen massa annat gött. ("He prolly got his own chef...") Till och med hunden och katten man har är värdelösa: "I've got a dog that don't bark, a cat that don't meow" - husdjuren är lika misslyckade och menlösa som ägaren. Ingen undgår ilskan, nåns jävla fel är det förstås att saker och ting har gått åt helvete.
Många hiphoplåtar är aggressiva och fyllda av förakt för omgivningen. Vad som gör Masta Ace speciell, och kanske särskilt "F.A.Y." där även gästrapparen Strick medverkar, är att det hela tiden är tydligt att det största hatet är riktat inåt. Akronymen i låttiteln står för "Fuck all y'all" men det bittraste fuck you-et är det som riktas till personen i spegeln. Ace och Strick vet att misslyckandet i grund och botten ligger hos de själva, vilket bara ökar frustrationen. Jag menar, ärligt nu: hur kan brevbäraren vara orsaken till att livet tagit fel väg? Att ens tjej inte är så bra på att laga mat och fiser i sömnen är kanske inte vad som hållit en tillbaka alla dessa år? Nej, det är snarare detta:
Cuz at the end of the day I'm still just a nobody
Cuz nobody knows me, no record label chose me
But Tommy Boy did and look where that got me
A bad attitude and a reason not to be cocky
En stund av kristallklar ärlighet. Men det är i alla de smått löjliga bortförklaringarna, i den uppenbara avundsjukan och i det hela tiden närvarande självföraktet man också finner humorn och träffsäkerheten. Vi kanske inte kan känna igen oss i superstjärnornas megalomaniska självförtroenden, men vi kan sympatisera med en rappare som gnäller över smått och stort eftersom allt inte har rullat på så smärtfritt och fint som han hade hoppats.
Humorn är avgörande för att "F.A.Y." förmedlar en renande och upplyftande känsla istället för en förlamande bitterhet. Vi lyssnar på låten, skrattar åt formuleringarna ("I hate indie labels - especially hate majors") och känner lite hederlig skadeglädje över att livet jävlas med fler än bara oss. Sen, när låten tagit slut, kan vi gå vidare med lite mer energi i kroppen och möjligen göra nåt åt den där katten som vägrar mjaua.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar