Deacon Blue - Loaded

Martin skriver om en Londongrupps hyllning av glädjen och hoppet som dagades innan 1980-talets Aids-epidemi. Själv rör jag mig norrut över Storbritannien, från en regnstad med en briljant pophistoria till ytterligare en regnstad med en briljant pophistoria. Glasgow har sedan 70-talet varit hem för några av historiens bästa popgrupper, från Orange Juice till Belle and Sebastian. Men frågan är om staden har skildrats på ett bättre sätt än i Deacon Blues Raintown från 1987. Jag har aldrig varit i Glasgow, men jag föreställer mig staden som på albumets omslagsbild, där ett kyrktorn och en lyftkran girigt tävlar om att nå högst på himlen.

Pet Shop Boys hade all anledning att vara tillbakablickande. Aids och HIV satte på ett grymt sätt stopp för så många drömmar och briljanta liv. Men faktum är att popmusiken allmänt blev mer högstämd och melankolisk under 80-talet. Kanske som en reflektion av samhällsutvecklingen; ilskan över laissez faire-politiken förbyttes i resignation. För Glasgow kan man säga att utvecklingen kulminerade i The Blue Niles mästerverk Hats från 1989. Raintown befinner sig mitt emellan Orange Juices soulpopdängor och The Blue Niles eteriska elegans. När Martin tipsade om Deacon Blue kallade han dem för "Prefab Sprout light", och visst sjunger Ricky Ross som Paddy McAloon, men Deacon Blues texter är rakare, inte lika inåtvänt finurliga.  

När man var sju år gammal tyckte man att alla äldre var ena riktiga torrbollar som inte ansåg att det bästa i livet var bullar med saft. När man var sjutton kunde man inte fatta hur vuxna kunde tycka om blödiga ballader eller att prata om "jobbet" vid matbordet. Nu är det inte lika lätt att hitta punkter där man skiljer sig från "vuxna" människor. Har vi kanske kommit till en punkt där vi inte längre positionerar oss främst gentemot de vuxna, utan snarare mot alla yngre generationer som inte heller vill växa upp?

I "Loaded" vänder sig Ricky Ross till en yngre person. Hon (låt oss säga att det är en hon) är som en karikatyr av den sorglösa ungdomen.

And you rant and you rave and you hope and you say nothing
And you eat and you drink and you dress and you live as if
No one else did baby
No one else like you lives out in this world

Hon sjunger och skriker, och för henne är glädjen sitt eget rättfärdigande. Men det finns ändå något frampressat i hennes frigjorda sätt. Kanske är det rädslan för att växa upp som får henne att klamra sig fast vid ungdomens påstådda sorglöshet. Ross försäkrar henne om att det inte är nödvändigt att känna ångest och rädsla. Våra perspektiv, vad vi värdesätter och tycker är viktigt, förändras oftast i takt med att vi blir äldre. Det är därför vi inte längre saknar (nåja) att tycka att bullar och saft är det bästa i världen eller att skaka uppgivet på huvudet så fort vi hör en ballad. Vi kan sakna de yttre omständigheterna från när vi var yngre, men det är sällan vi vill återgå till att vara de personer vi redan har varit. 

Låt oss leka med tanken att hon tidigare har varit Ross flickvän. Nu har han däremot hittat en mer stabil mindre flyktig kärlek: "And I don't think that you don't care." Hon bryr sig fortfarande om honom, men de har glidit isär eftersom de inte längre vill samma saker. Ross fäller inga moraliska domar. Det bara är så. Mer kan man inte säga.