Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz

För människor som har haft turen att klara sig undan allvarliga sjukdomar eller olyckor är det biologiskt oundvikligt att tvingas bli äldre. Efter ett visst antal år har våra kroppar växt färdigt och det enda som händer med våra ansiktsdrag (om vi lyckas undvika rejäla viktuppgångar eller -nedgångar) är att de accentueras och förtydligas. För åtminstone en del av den ena hälften av mänskligheten betyder åren också hår på bröstet och en jämnare skäggväxt. Klurigare är det med allting som man har varit tvungen att lämna bakom sig: allt som man tidigare tyckte var roligt, men som numera endast avtvingar en ett besvärat leende, och alla vänner som man har växt ifrån. (Jag minns att jag visade filmen Ghost Dog för mina kompisar i tonåren och jag minns också hur ledsamt det var att de inte tyckte om den. Ghost Dog var bara en i raden av händelser som berättade samma sak för mig. Det ledsamma bestod egentligen inte i att de inte tyckte om filmen, utan snarare i insikten om hur mycket som hade kommit att skilja oss åt. Det var ett avstånd som – det förstod jag – aldrig skulle komma att överbryggas, utan bara växa med tiden.)

Det är sorgligt att släppa taget om den man en gång var. Men det är ofta en nödvändig del av att bli vuxen, om man inte ska fastna i ett meningslöst ältande av det förflutna. Ibland händer det dock att vi tappar bort oss själva. Det händer de flesta någon gång i livet. Världen förlorar alla sina färger, och ingenting tycks längre vara på riktigt.

I go to the window for air.
I catch the scent of apples,
I hunger for a taste,
but I can't see the orchard for the rain.

En existentiell kris. En känsla av att ha förlorat sig själv i tiden och livet. Det finns två sätt att förhålla sig till krisen, berättar den kvinnliga berättarrösten i "I Trawl the Megahertz". Man kan acceptera att det är en av livets ofrånkomliga delar. Man åldras, man förändras, och vid ett tillfälle – gradvis, utan att man själv har märkt det – är man en annan person än den man en gång var. Ens förflutna jag är för alltid förlorat i tidens förödande kugghjulsgång. Det andra sättet är att djupdyka ner i det förflutna. Ingenting har egentligen gått förlorat, allting man har upplevt, alla känslor, skratt och besvikelser, människor man har mött, saknat, älskat, svikit, finns lagrade i minnets brottsstycken. Kvinnan i "I Trawl the Megahertz" (en ställföreträdare för Paddy McAloon?) väljer att förhålla sig till krisen på det senare sättet.

I am telling myself the story of my life,
stranger than song or fiction.
We start with the joyful mysteries,
before the appearance of ether,
trying to capture the elusive

Hon försöker tränga ner genom minnets bedrägliga slöjor – endast för att upptäcka att nätet hon har kastat ut inte är finmaskigt nog. Alla stigar som hon beträder leder henne inte framåt, utan runt runt i cirklar. Hon saknar den hon en gång var, och minnet av den personen undkommer henne. (Vackert: "a swan sailing between two continents / a ghost immune to radar.") "I Trawl the Megahertz" är en På spaning efter den tid som flytt i det lilla formatet. Proust skrev sin mäktiga romansvit döendes i sängen, i full vetskap om att han inte längre hade någon möjlighet att uppleva särskilt mycket mer av livet. Kvinnan i stycket ligger inte för döden, hon är i Paris och väntar på att livet ska börja – på det där sättet som många av oss inte riktigt kan inse att DET HÄR, det här är livet, och att det rinner undan allt snabbare, som sand mellan fingrarna. Innan vi förstår vad som har hänt är vi gamla och det är för sent att älska, leva, resa. På det viset ligger vi alla för döden, när vi inbillar oss att det är livet vi väntar på.

Det här innebär inte att det nödvändigtvis är bortkastad tid att älta gamla minnen. Snarare pendlar många av oss ständigt mellan dessa ytterligheter, ett stilla accepterande och ett frustrerat bearbetande av det som har varit. Det finns ingen universallösning, inga enkla råd att ta med sig till när man hamnar i en existentiell kris (och att bli tjugosju kan vara en sådan kris). På sin höjd kan man läsa På spaning-böckerna, lyssna på "I Trawl the Megahertz" och kanske darra en smula inför konstnärskapets nödvändiga ensamhet. Andra har upplevt den ensamheten. Just nu tror jag att jag nöjer mig med att ta del av vad de har kommit fram till.