Pet Shop Boys - Being Boring

Det svåra med den här bloggen är att undvika att skriva samma text tjugosju gånger om, och vi hade säkert kunnat lyckas bättre på den fronten. Många av de låtar som träffar oss allra mest gör det på ungefär samma sätt, av likartade anledningar, även om de skillnader som finns gör att inte en enda av dem är utbytbara eller överflödiga. Det kommer inte bli ett dugg lättare idag, tvärtom. Hade vi bara skrivit om en enda låt i den här bloggen hade det mycket väl kunnat bli "Being Boring". Den sammanfattar det mesta av den känslan vi försöker formulera gång på gång. Nostalgin och tillbakablickandet, men också distansen och acceptansen av tidens gång.

I came from Newcastle in the North of England. We used to have lots of parties where everyone got dressed up and on one party invitation was the quote 'she was never bored because she was never boring'. The song is about growing up - the ideals that you have when you're young and how they turn out.

I videon till "Being Boring", briljant regisserad av den berömde Bruce Weber, målas de här raderna upp i inledningen, som om de var skrivna på ett vykort. Hela videon är en hälsning från forna tider. Från ungdomens glömska dagar, från överdådiga fester och sagolikt vackra människor. Vi får se fragment av hedonistiska, lyckliga och flyktiga ögonblick. Citatet som omnämns i stycket ovan (egentligen: "she refused to be bored chiefly because she wasn't boring") är lämpligt nog från Zelda Fitzgerald, hustru till författaren av The Great Gatsby. Det är lämpligt, eftersom scenerna som utspelar sig i videon, och som låten drömmer sig tillbaka till, skulle kunna illustrera någon av de oemotståndligt dekadenta och storslagna festerna romanen låter oss ta del av.

Tillbakablickande medför alltid vemod, särskilt när det ackompanjeras av vacker musik och sköna bilder, men det förstärks i det här fallet också rejält av texten. Neil Tennant sjunger att de aldrig hade tråkigt, men det var inte på grund av några yttre omständigheter egentligen - det var för att de inte själva var tråkiga. Det är en självkritisk, svidande insikt: upplever jag tristess är det för att jag själv är trist. Det skulle den bekymmerslösa ungdomen aldrig tillåta sig att vara. Då finns fortfarande energin och fantasin att nyfiket uppleva varje ny utekväll som faktiskt ny, inte bara ännu en i raden. Eller är det bara som vi minns det? "Being Boring" är så nostalgisk i tonen att den kanske handlar mer om hur vi känner för gamla tider än hur de faktiskt var.

Det som skiljer Neil Tennants erfarenhet från de flesta av oss andras är att hans stora drömmar på många sätt faktiskt gick i uppfyllelse, då han blev den popstjärna han hoppades bli. Men vad är viktigare än berömmelse och rikedom? Ja, viktigare än självförverkligande, till och med? I några av pophistoriens allra finaste rader hittar vi svaret: 

But I thought, in spite of dreams

You'd be sitting somewhere here with me

Det mest grundläggande av allt: mänskliga relationer. Vänskap, kärlek, närhet. Detta trots, in spite of, drömmarna, som alltid leder bort någonstans: vidare, uppåt, till nya erfarenheter och nya människor.

Men vart har hen då tagit vägen, Tennants saknade? När jag gör min intuitiva tolkning av raderna brukar jag tänka att det är någon som bara glidit ifrån med tiden, någon man älskade högt en gång men som idag inte finns i ens liv längre, något man smärtsamt inser att man hade önskat. Det finns anledning att tro att tragiken är större än så i Tennants fall. 

For me it is a personal song because it's about a friend of mine who died of AIDS, and so it's about our lives when we were teenagers and how we moved to London, and I suppose me becoming successful and him becoming ill.

Plötsligt inser man att "Being Boring" också kan läsas som en melankolisk men ångerlös skildring av hela den moderna böghistorien.

På en inbjudan till en fest Tennant sjunger om uppmanas det att man klär i vitt; man behöver inte älska långsökta tankegångar för att associera till de "white parties" som regelbundet anordnas av aktiva inom (främst) den amerikanska HBT-rörelsen. Att öppna eller slå upp stängda dörrar återkommer vid ett par tillfällen, utan någon tydlig narrativ kontext, vilket gör att man gärna ser det som en metafor för att komma ut ur garderoben. När Tennant då till slut blir "the creature I always meant to be" måste man inte längre tolka det som ett självförverkligande - det kan lika gärna bara handla om den sexuella självacceptans han alltid borde ha känt. En sån här läsning av låten gör några rader extra sorgliga:

All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the 1990s

Det är ett tecken på Tennants lyriska briljans att han lyckats skriva en text som så elegant och konfliktfritt innehåller flera perspektiv, och det är ett tecken på Pet Shop Boys musikaliska geni att de lyckats tonsätta den så perfekt. Men att vi sedan berörs så starkt av "Being Boring" har vi förstås ändå i slutänden mest våra egna minnen att tacka för.