Neil Young - On the Beach

I went to the radio interview,
but I ended up alone at the microphone.

Ibland kan ett livstillstånd sammanfattas i en enda mening.

Kierkegaard skriver någonstans att man skriker av smärta innan man vågar vara vemodig. Att genast bli vemodig är ibland ett tecken på en lågsinnad själ. Så är ofta fallet med människor som tror sig vara Konstnärer och som i sin enfald tror att en hel dos lidande hör till – därför sätter de raskt upp en lidande min. Vemodet är för dem endast en fasad, en yta.

Det finns anledning att tro att Neil Young hade skrikit och lidit tillräckligt för att få känna vemod när han bestämde sig för att spela in On the Beach. Hela albumet har stråk av svårmod, men ingenting på skivan frammanar samma ruffiga vemod som titellåten. Det är den enda låten som får mig att tänka på skivomslaget, där Young står och tittar ut över havet. Bränningarna slår mot stranden; de 70-talsgulmönstrade solstolarna gapar tomma; allting snuddar vid en känsla av tidens gång och världens sönderfall.

All my pictures are fallin'
from the wall where
I placed them yesterday.

Det är på många sätt människans olycka att vi har förmågan att reflektera över vår egen existens. När vi blir äldre tappar vi vår förmåga att gripa ögonblick i flykten, att uppleva känslor direkt och omedelbart. Det är vårt reflektions-martyrskap, för att använda Kierkegaards terminologi. Young sjunger nästan uppgivet att han vet om att alla hans problem är meningslösa. Men det får dem inte att försvinna. Klarsyntheten, förmågan att vaket reflektera över sin egen existens, har genom historien hyllats och upplyfts till dygd. Men den gör oss sällan lyckligare. Tvärtom är det reflektionen som får oss att känna en distans till tillvaron. Då kan det förefalla som om vi är ensamma vart vi än beger oss. Allting sveps in i ett ogreppbart dis, som ett fotografi från ens barndom. Och där står vi som Neil Young på stranden och lyfter blicken mot himlen.

I verkligheten är vi aldrig så ensamma som vi inbillar oss. Livet innehåller trots allt för de flesta av oss verkliga möten, kärlek och lyckliga ögonblick. (Åh, vad jag skulle vilja uppskatta dem mer.) På ett motsatt sätt kan det vara vår föreställning om att vi endast är ensamma, ömkliga varelser som hindrar dessa möten och ögonblick att äga rum. Och vi skärmar av oss, helt i onödan.