Morrissey - Seasick, Yet Still Docked

Jag har precis läst ut Gun-Britt Sundströms förhållanderoman Maken, en rejält läsvärd sjuttiotalsbok där huvudkaraktären Martina ältar sitt förhållande med Gustav i ungefär 550 pocketsidor. De försöker vara tillsammans, men det lyckas inte särskilt bra. De försöker skiljas, men det går ännu sämre. Vad ska de göra? Oförmögna att kapa banden men lika oförmögna att göra verkligt allvar av sin kärleksrelation, tycks de vara fast där de är; seasick, yet still docked.

I Morrisseys fall handlar det inte så mycket om en kärleksrelation, som avsaknaden av en.

I wish I had the charm to attract the one I love
But you see, I've got no charm

sjunger den då 33-årige poppoeten på typiskt Morrisseyvis, och senare i låten, ensamt och övergivet:

And you can tell I have never really loved
You can tell by the way I sleep all day

Så långt är det inte alltför mycket som skiljer "Seasick, Yet Still Docked" från de gamla Smithsklassikerna om obesvarad åtrå och bitter romantik. Men nyckelraderna, det som breddar låten till att inte bara handla om pinade hjärtan, utan också om svårigheten med all sorts självförverkligande, är inledningsversen:

I am a poor freezingly cold soul
So far from where I intended to go
Scavenging through life's very constant lulls
So far from where I'm determined to go

Jag tillhör en generation som växt upp med en närmast absurd frihetstanke, nämligen idén om att man kan bli precis vad man vill. Det har fått mig och många andra att istället aldrig riktigt veta vad man ska satsa på, eftersom det alltid finns något annat man lika gärna skulle kunna ägna sig åt. Det är också olyckligt att en generation med det här synsättet samtidigt har tvingats växa upp under stora ekonomiska kriser, med svårigheter att få ens de simplaste jobben. Det är lätt att känna Morrisseys sjösjuka, bristen på harmoni och stabilitet, och ändå känna sig låst och närmast paralyserad. Vad man borde, vill och ska göra av livet är en nog så svår fråga, hur man ska ta sig dit är inte ett dugg lättare att svara på. När man inser att det mesta står still, att man har fastnat, "scavenging through life's very constant lulls", då är det lätt att drabbas av de motsatta tillstånden panik och resignation. Men ge upp? Läs eller lyssna på inledningsversen igen. Han är ledsen över att han inte alls är där han hade tänkt sig, men han är fortfarande fast besluten att försöka nå dit, var nu "dit" än är. "... I'm determined to go". Oälskad och missnöjd? Ja, just nu. Men kanske inte för evigt, hur utsiktslöst Morrissey än tycker att det verkar. Och så länge, finns det något att göra av den hopplösa situationen? Tja, man kan ju skriva en låt om den, till exempel. Eller ett blogginlägg.