Spiritualized - Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space

En tid i mitt liv betydde "I Can't Help Falling In Love With You" mer än världen för mig. Jag ägnade flera vardagskvällar åt att om och om igen låta Elvis med sin vibratostämma berätta för mig hur han inte kan undvika att bli förälskad. Jag vet inte hur många hjärtan som har smält vid de orden. Jag antar att låten påminner människor om alla ljuvliga ögonblick de har upplevt. Själv läste jag in alla mina ensamma stunder i textraderna. Jag påmindes om alla ögonblick jag ville ha tillbaka, och allting jag ville göra annorlunda. Men det var ändå förälskelsen jag längtade efter. Eller rättare sagt, inte förälskelsen – för jag visste inte hur den kändes – utan den där känslan när man mister all kontroll. När man i en dröm faller från en höjd och ser sig själv långt ovanifrån, när man släpper taget om bassängkanten och ger sig ut i det klorfyllda vattnet som vaggande omsluter en.

Ni vet, känslan när man flyter i rymden.

Spiritualized låt från albumet med samma namn är en "I Can't Help Falling In Love With You" för en generation som har lämnat ungdomen bakom sig. Elvis sjunger om floder som tar sig till havet och saker som är menade att bli. Kärleken är en förvisso en kraft som kan sätta hjärtan i brand. Men den är en kraft fylld av nödvändighetens trygghet. Jason Pierce sjunger däremot om kärleken som vore den hans sista hopp: "All I want in life's a little bit of love to take the pain away". För Pierce är grundtillståndet smärta och saknad. Kärleken är kraften som kan fylla livets alla tomrum. (I det perspektivet är Pierces senare låtar, där han riktar händerna mot himlen, fullt förståeliga. När kärleken gör dig besviken, återstår då bara Gud?)

Samma känsla av förlorad kontroll som Elvis sjunger om finns i "Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space". Pierce lovar att älska och att älska för alltid. Men mellan raderna om att kärleken är hans sista hopp har han smugit in några förgörande rader.

I've been told only fools rush in, only fools rush in
But I don't believe, I don't believe
I could still fall in love with you

Vad är "Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space"? Ett resultat av en postmodern värld där allt förändras och förflyktigas? Ett anthem för en cynisk och förstörd generation, uppväxt med kärleksballader och myten om evig kärlek, och som inte längre kan upprätthålla skenet om att kärleken återkommer starkare för varje gång? Ett bryskt uppvaknande med insikten om att den första förälskelsen aldrig kan upprepas, att den endast återstår som ett vagt minne och erinring i huden?

Antagligen är den alla de där sakerna. Och ändå. Känslan när du mister all kontroll. När du faller i en dröm, när du släpper kanten om bassängkanten, när du finner dig förälskad. Den är verklig, den är på riktigt. Det pirrar i fingrarna och det darrar hoppfullt i ditt hjärta. Varför skulle den inte kunna återkomma, ännu en gång?