Bob Dylan - Buckets of Rain

Det är inte min erfarenhet att livet är radikalt annorlunda nu när jag är i slutet av tjugoårsåldern jämfört med i början av densamma. Känslan är förstås på många sätt en annan och min inställning och attityd till alla möjliga aspekter av livet skiljer sig - men utifrån sett måste jag hantera ungefär samma saker. Det är funderingar om vad jag ska bli när jag blir stor, det är pengar som måste håvas in på ett eller annat sätt, det är vänner och dejter och måltider som ska lagas och hela den vanliga faderullan.

De som utan återvändo har slutat plugga och slagit in på en tydlig yrkesbana, och kanske skaffat familj dessutom, har säkert en annan uppfattning. Men jag vet att det finns väldigt många ungefär i min situation och jag tror de känner igen sig. Det är inte det yttre som förändrats, det är snarare hur vi reagerar på det yttre. Som unga gjorde vi det med passion, desperation och indignation. Mycket av det som hände drabbade oss för första gången och det var svårt att hålla distans till det, svårt att sakligt konstatera vad som egentligen försigick.

Berättarjaget i "Buckets of Rain" har inte slutat känna och leva, älska och såras. Men det finns en sorts självklar så-här-är-det-ton över allt som sjungs, en insikt om att det inte hjälper att hetsa upp sig ens över de viktigaste sakerna i livet. Jag älskar dig, du gör mig olycklig, jag är kåt på dig - det är så landet ligger, har du lust att ses så vore det kul. Vad mer kan man säga? Vad mer orkar man säga? Vänner kommer, vänner går - that's life, men om du vill vara min vän och kanske mer än så, slå en signal. Om inte, ja, då får det väl vara som det är.

Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om att sluta uppleva saker fullt ut, det handlar bara om att ta saker lite mer för vad de är. Det finns något befriande och upplyftande med en kärlekslåt som "Buckets of Rain" och den tilltalar mig mer och mer ju äldre jag blir. Det ligger i sakens natur att en sån här låt aldrig kan betyda mest för en, aldrig välta ens värld över ända - det är det som är själva grejen. Den smyger in och säger åt oss att livet ofta är ledsamt och jobbigt; allt du kan göra är göra ditt bästa. Förhoppningsvis kommer någon speciell att vilja dela alla glädjeämnen och bekymmer med dig. Sen smyger den iväg igen, nästan omärkligt, och man minns knappt att den varit där. Men av någon anledning känner man sig en liten smula bättre efteråt.

Det finns inga Bob Dylan-videos på Youtube, tyvärr, men har ni Spotify så går det bra att lyssna där.