Det mesta som är njutbart här i livet tar slut och är över innan man vet ordet av: crème brûléer, samlag, bra poplåtar. Men även den där vaga känslan av att bara må bra, den där som är lite svår att sätta fingret på och som grundar sig i nåt slags allmän fridfull harmoni, också den är svår att greppa tag och hålla fast i någon längre tid.
Violent Femmes debutalbum handlade allt som oftast om de mer specifika situationerna. Det är ungdomlig frustration och oförlöst sexualitet. "...I look at your pants and I need a kiss" (från "Add It Up") och låttitlar som "Please Do Not Go" och "Prove My Love" säger det mesta om vad dessa kärlekskranka ynglingar främst hade på hjärnan. De flesta av dessa låtar förmedlar sina tankar och känslor med hjälp av en akustisk punkighet. Men avslutningslåten, "Good Feeling", sänker tempot och slår an en mer eftertänksam och reflekterande ton. Om de andra låtarna på skivan är sådana som man i viss mån skaffar sig en distans till med åren, som man kanske delvis växer ifrån (om än hjärtligt bevarar i minnet), så är "Good Feeling" lika relevant och träffande nu som när man var tonåring.
Good feeling
Won't you say stay with me just a little longer
It always seems like your leaving
When I know the other one
Just a little too well
"The other one" i det här fallet torde vara den där andra känslan, den som ersätter välmåendet och stunderna av lycka. Jag tänker mig att det är en sorts vemod och melankoli sångaren Gordon Gano syftar på, och han - likt de flesta av oss - är bara alltför välbekant med det tillståndet. När man lyssnar på den vackra musiken och Ganos vädjande röst är det lätt att tänka sig att "Good Feeling" utspelar sig just i det där ögonblicket när glädjen nästan helt har hunnit lämna, men när man fortfarande har kvar så pass mycket av den att man inser hur bittert man kommer sörja och beklaga dess försvinnande. Den har inte riktigt inträtt än: bakfyllan, måndagsmorgonen, ensamheten, eller vad det nu är tal om. Men den är alldeles säkert snart här. Det som återstår då är bara "[a] vague sketch of a fantasy".
Dear lady there's so many things
That I have come to fear
Kanske är också vår mänskliga oförmåga att verkligen ta vara på och fullt ut njuta av de fina stunder vi har en orsak till att de försvinner så fort. Vi är så rädda om dem att vi genast oroar oss för att de ska glida oss ur händerna, istället för att glädjas här och nu. "It always seems like you're leaving..." Seems. Den goda känslan är alltså kvar ännu ett tag, men det räcker inte för Gano. Räcker det för någon av oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar