Hefner - Love Will Destroy Us In the End

Indiepopens storhet har alltid varit dess förmåga att ge förlorarna en röst. Den har erbjudit en fristad från det som alla andra – mobbarna – lyssnade på. Genom att grotta ner sig i musik eller kläder kunde förlorarna ge igen. Inte på en gång, och inte heller på ett fullt tillfredsställande sätt, men i tankarna kunde de åtminstone glädja sig åt att de lyssnade på musik som betydde något på riktigt. Kanske är det så att indiepopen kräver den här typen av positionering. Det är först då, när fienden är tydlig, som kärleken glöder som allra mest. Vi är inte giriga och alla hatar vi Margaret Thatcher.

Många av det brittiska bandet Hefners låtar ser ut på det här sättet. Men inte alla. Från debutskivan hittar vi "Love Will Destroy Us In the End", där Darren Hayman i stället för att identifiera yttre fiender sätter ord till en erfarenhet som många delar.

We feel so empty and our late twenties should be better times.
It’s the love and the truth and the hope and the faith,
That will destroy us in the end. 

Det här är raderna som fick den här bloggen att se dagens ljus. Vi har under bloggens (korta) liv flera gånger uttryckt tanken att livet borde vara bättre än det är. Men det är inte insikten om att världen är fullständigt orättvis som Hayman menar kommer att förstöra oss. Nej, det är kärleken och hoppet i kontrast till världens förjävlighet som drar ner oss.

Jag tror att det är så här. Den allmänna orättvisan tillfredsställer människan lika väl som den totala rättvisan. Vi kan leva i en värld som är fullständigt orättvis, så länge olyckan är allmän, och drabbar alla. Jag tror att en stor del av kristendomens lockelse kan förklaras av att även Jesus, även Gud själv, led på korset. Finns det en bättre grund på vilken man kan etablera en religion? Han lider. Han är en av oss.

Vad vi inte klarar av är när olyckan är ojämnt fördelad. Alla tillfällen när vi känner att vi borde stå längst upp på pallen, att vi borde ha råd, att det är vår tur... Och så får vi dåligt samvete när vi inser att stora delar av jordens befolkning svälter; vi som inte har vett nog att känna uppskattning för det vi har. Då är det inte livets förjävlighet som egentligen drar ner oss. Det som drar oss ner är alla ögonblick av genuint hopp och kärlek. Det är för chansen att uppleva dessa som vi går upp på morgonen. Det är på grund av dessa som vi fortsätter att göra vad det nu än är vi gör med våra liv. Och det är dessa – inte spriten, konsten eller Beach Boys-skivorna, sjunger Hayman – som får oss att känna livet in på bara skinnet. I kontrast ter sig resten av världen som ett intorkat fikon.

I låtens sista rader uttrycker Hayman en förhoppning. Han är trött på alla one night stands, alla tomma blickar. Det är inte längre ungdomens flammande låga han vill ha. Nej.

And I would give up everything,
For a little wine, some conversation
And just for being healthy.

Närmare går det inte att beskriva vad jag vill ha av livet just nu.