Jag har skrivit om Triffids och "Save What You Can" flera gånger redan, inte minst när jag utsåg låten till 80-talets allra bästa. Ingen musik har på ett så ödesmättat men ändå ödmjukt sätt uppmanat oss att fortsätta leva även när vi inte vet varför, även när alla de gamla anledningarna har skingrats i dimman. Det är inte en deprimerande låt, för den tar inte ner oss till depressionens nivå. Det är en hoppfull låt, för den är övertygad om att det finns något kvar för oss även när vi upplever att vi nått botten. Kan du inte stappla dig fram längre? Kanske kan du krypa istället.
39-årige David McComb hade skickats hem efter bilolyckan, sjukhuset ansåg inte att de behövde hålla honom kvar, men han avled endast ett par dagar senare. Sångaren från Triffids dog inte som en direkt följd av olyckan, även om den hade försämrat hans redan vacklande hälsa. Det var snarare heroinet, kombinerat med problematiska följder av en tidigare hjärttransplantation, som McCombs kropp till slut inte längre klarade av att hantera. Han hade även haft stora spritproblem, som indirekt var orsaken till transplantationen, då hjärtmuskelsjukdom ofta uppstår som ett resultat av alkoholmissbruk. Jag vet inte när McCombs problem började på allvar, men jag tror att han visste vad han menade när han sjöng om att rädda det som räddas kan, att rafsa åt sig smulorna av den värdighet och hopp som finns kvar och ge sig iväg.
Well it doesn't look much like we'll see the new year
'Cause all the bright young faces are here
And I can't see us rising to their occasion any more
No, not their Christmas cheer
Så inleds "Save What You Can" och det är tydligt att McComb inte längre ser sig som en av de unga och förväntansfullt lyckliga. Det är på många sätt känslan av att ha vuxendomen framför sig och inte ungdomen, en melankolisk sinnesstämning som ofta dyker upp när man är närmare 30 än 20 (McComb själv var mittemellan när låten släpptes). Han minns tillbaka på minnen han delat med en vän eller - troligare - en gammal kärlek, och förskräcks över tiden som passerat, skräms av att han knappt längre känner igen henom. Förändringen tycks sorglig: "The shadows are taller, you're missing your halo". Översköljd av medlidande vill han hjälpa till på det sätt han kan, genom att ingjuta någon form av hopp. McCombs ord är uppriktiga och välvilliga, hans "aim is true", och precis som i den nyss citerade Elvis Costellos "Alison" så är det ett genuint inkännande berättarjag som sörjer den negativa omvandlingen hos någon som en gång betytt väldigt mycket.
If you cannot run, then crawl
If you can leave, then leave it all
If you don't get caught, then steal it all
If you don't get caught, then steal it all
Steal it all
And between ourselves, and the end at hand
Save what you can
Man behöver inte ha genomgått några dramatiska kriser
för att beröras av "Save What You Can". Precis som med all stor konst så får
den oss att förstå och känna saker oavsett hur våra liv ser ut just för
tillfället. Men om livet verkligen blir svårt och nattsvart någon gång, om alla vägar framåt tycks ohjälpligt stängda - då ska jag minnas att det fanns en missbrukande alkoholist som i en av historiens finaste sånger sa åt oss ändå, trots allt, inte ge upp.
v
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar