Anna Järvinen - Ångrar inget

Poängen är inte att leva livet som en slalomåkare, där man lyckas undvika varje smäll och misslyckande som dyker upp längs vägen. Det vore förstås bra om det gick, men det är naivt att tro att det är möjligt. När vi når vuxen ålder kommer vi utan minsta tvekan att se tillbaka på en hel del saker med någon form av smärta; det är en del av vad det innebär att vara människa.

Den stora utmaningen, det som verkligen sätter ens karaktär på prov och det som kan påverka vem man blir, det är hur man reagerar på detta. Det är lätt att tänka att en artist som Jonathan Richman måste vara naiv, eftersom han till synes har lyckats behålla sin storögda, nyfikna och hoppfulla syn på tillvaron ända in i medelåldern. Men kanske är det vi som är naiva om vi tror att han inte blivit lika märkt av livets erfarenheter som alla andra, kanske är det så att han helt enkelt bestämt sig för att inte låta insikterna göra honom bitter. Några illusioner kanske har krossats, men hey, vi måste väl inte medvetet rasera allihopa?

Anna Järvinen har också levt ett liv, hon har också upplevt jobbiga saker. De "inställda resmål" hon sjunger om är förstås inget annat än inställda drömmar, och när hon erinrar sig smällarna, skavsåren och tårarna som rann, då minns hon också finstämda ekon. Det låter vackert, men när är det vi hör ekon? När vi är ensamma. Men Järvinen grämer sig inte över allt det här. Hon ser tillbaka på det, hon minns det, men hon ångrar det inte. Att undvika cynismen och bitterheten är en sak, men man får till och med känslan av att hon ser det hela som något positivt eller nödvändigt, alla hennes "barnsliga drömmar" var bra, de behövdes. "Ångrar inget" är försonande och förlåtande, och objekten för denna försoning och förlåtelse är inga andra än oss själva.

Det är så lätt att skämmas över hur blåögt och lättvindigt man som ung öppnade hjärtat för allting: drömmarna, framtiden, kärleken. Att inte ångra att man gjorde det, trots konsekvenserna, är detsamma som att inte ångra att man levde. Och vad viktigare är: man håller dörrarna till detta - drömmarna, framtiden, kärleken - öppna på glänt ett tag till. Det är på så sätt jag berörs och inspireras av den här låten: kan Anna Järvinen göra sig redo för att riskera ytterligare några av livets smällar, då kan väl jag också?