Julledigt

Bloggen tar julledigt en vecka och återkommer den tjugonionde december. God jul och på återhörande!

Terry Callier - Ordinary Joe

Ibland finns det ett direkt samband mellan artisten och den "riktiga" människan. Om man lyssnar på Terry Calliers skivor får man intrycket av en otroligt varm och ödmjuk människa. Om man läser om människan Terry Callier får man precis samma intryck. Alla som arbetade med honom (Callier dog förra året) berättar att det var svårt att hitta en mer jordnära människa. När Callier skrev på för Chess Records, ett av de större skivbolagen för blues och R&B i USA, var det inte för att få tillfälle att jobba med de allra bästa musikerna och producenterna. Callier var helt ointresserad av kändisskapet eller att ägna sig åt att odla sin egen myt. Han erkände i en intervju att anledningen till att han bytte skivbolag var att han hade "a crush on Etta James".

Så kan man också skapa sig en myt.

Varje myt kräver en period av glömska. Likaså en återkomst. Efter en trio sofistikerade och barock-souliga skivor för Chess fortsatte Callier att turnera och göra musik, men lämnade karriären 1983. För att försörja sig och sin familj tog han ett jobb på University of Chicago – som datorprogrammerare! Bortglömd och långt ifrån musiken framlevde han sitt liv under den största delen av åttiotalet. Hans röst upptäcktes sedermera av en ny generation brittiska acid jazz-älskare, och han började turnera igen. Men det är – som man borde säga oftare – ett annat album.

Jag tror att den här korta biografin är viktig för att förstå "Ordinary Joe", en låt som på många sätt sammanfattar Calliers liv och karriär. Om det någon gång kommer en utförlig dokumentär om Terry Callier så är det den låten som kommer att spelas i slutet, när Chicagos skyskrapesilhuett tonar ut i eftertexterna.

Terry Callier ÄR Ordinary Joe, men i låten växlar Callier mellan att sjunga från Joes synvinkel och att sjunga till honom.

Now I'd be the last to deny

that I'm just an average guy

and don't you know each little bird in the sky

Is just a little bit freer than I.

Antagligen var det så Callier såg på sig själv, som en enkel kille. Men vad handlar det sista om, det där om att varje liten fågel i himlen är friare än han själv? Återkommande i den här bloggen är motsättningen mellan allt man drömmer om och vardagslivets banalitet. En lösning är att vandra mot inbillningens härbärgen. Jag talar förstås om att ta droger. Men droger är ingen hållbar lösning: "I've seen a sparrow get high / and waste his time in the sky". Bara för att man känner sig fri betyder inte det att man är genuint fri. Samtidigt pekar Calliers ordval på insikten om att de som tar droger på något sätt faktiskt är friare, men att det ändå inte är värt det.

Callier har mer handfasta råd att ge Joe (och sig själv). Det är råd som jag själv skulle vilja rama in och hänga upp på mitt sovrum.

Down here on the ground
When you find folks are giving you the runaround
Keep your game uptight
And if you must just take your secrets underground
Now politicians are trying to speech you
Mad color watchers are trying to teach you
Very few will really try to reach you
If you're lost in a stack
That's OK, come all black

De sista raderna är tidstypiska. Under det tidiga sjuttiotalet hade den glada och optimistiska soulen gett plats för socialt och politiskt medveten R&B. Det vore förstås överdrivet och löjligt att jämställa min egen situation med svarta människors i sjuttiotalets USA. Men låttexter har inte en fast och bestämd betydelse. När man lyssnar på musik läser man ofta in sin egen situation i musiken. Och på så vis kan man ändå känna att låten handlar om en själv.

Calliers råd är evigt giltiga för alla "vanliga" människor. Det handlar inte om att ge upp. Snarare handlar det om att se världen som den är, för först då kan man göra det bästa av situationen. Om människor försvårar för dig, "keep your game uptight". Om du måste, ta dina hemligheter under jord. Det enda jag inte kan göra (som vit ung man i Sverige) är att ta till mig det sista rådet. Men jag skriver ner det ändå, som ett slags shout out: Om du är vilsen så är det okej, "come all black".

Nat King Cole - Pretend

Kanske inte lejonparten, men åtminstone en väldigt stor del, av den samlade popmusiken handlar på ett eller annat sätt om olycka och nedstämdhet. Inte sällan är det tal om urspårade eller aldrig startade kärleksäventyr, men det kan förstås vara mycket annat i livet som jävlas också. Soulen och indiepopen låter ofta hjärtat blöda utan att bry sig om någon lösning på problemet. Trösten i att lyssna på sån musik ligger då i igenkänningsfaktorn, i vetskapen om att det finns andra som delar känslorna man har. Men i den traditionella, amerikanska popmusiken; i "the Great American Songbook", Tin Pan Alley och de Sinatradoftande balladerna, finns det ofta en försiktig tillförsikt, ett slags ljus-i-tunneln-känsla som skänker låtarna ett visst hopp mitt i bedrövelsen.

I Nat King Coles fina lilla "Pretend" återspeglas det inte bara i musiken, utan också i texten. Den säger åt oss att låtsas vara lyckliga även när vi inte är det, den föreslår att vi kan hitta en väg ut ur misären eller melankolin genom att leva som om allting vore ganska bra trots allt. "Ljug för mig, ljug för mig...", som Håkan sjöng. Det är en praktisk rekommendation, en sorts medicinering, som skulle kunna formuleras ungefär så här: Vägen till lyckan blir kortare och mer öppen om man inte medvetet stänger den ute.

Och vem vet, det kanske inte är så illa när allt kommer omkring? "And nothing's bad as it may seem" sjunger Cole, och om det nu ändå skulle vara så ensamt och trist, ja, men så låtsas då: 

Just close your eyes, she'll be there
You'll never be alone

Man kan nästan se framför sig hur grabbarna i The Tough Alliance lyssnade på låten och kom till insikten att de mitt i förvirringen och osäkerheten skulle vägra deppigheten och oförtrutet ägna sig åt somriga popjuveler.

Men "Pretend" hade inte varit så fantastisk om den hade varit enkelspårig. Samtidigt som jag upplever den fin och genuin så är det svårt att inte se ett litet, litet ironiskt flin i mungipan, någon sorts bitterhet. För vadå, ska man inte göra något åt problemen istället? Nat King Cole spelade in den här låten 1953, och med tanke på afroamerikanernas stundande medborgarrättskamp finns det något ironiskt i "Pretend", något surt. Politiskt blir ingenting bättre av att låtsas som att allt är fina fisken, det är en taktik som endast kan lämpa sig för vissa personliga situationer. Och det är i den ambivalensen, osäkerheten kring om Cole är ironisk eller uppriktig, som "Pretend" lyfter till verkligt höga nivåer.

LCD Soundsystem - Losing My Edge

Napster, Youtube, iTunes, Spotify. Internet var en spark i baken på alla som med möda och besvär hade samlat på sig en omfattande skivsamling. Plötsligt var det möjligt för vem som helst med en hyfsat snabb uppkoppling att ladda hem all bra musik som någonsin hade släppts. Alla singlar från Stax och Motown, obskyra postpunk-band, housesinglar från Chicago, techno från Detroit...

Men jag var där, försvarar sig LCD Soundsystems James Murphy patetiskt i "Losing My Edge".

Han var där vid den första Can-spelningen i Köln, han var där när Larry Levan spelade på Paradise Garage, och han var den första att spela Daft Punk för rockkidsen i New York. Murphy jobbade i en skivaffär och hade möjlighet att lyssna på allt bra före alla andra, han låg alltid i framkant, och han hade aldrig fel. Men nu har han tappat sitt försprång till ungdomar som tillbringar all sin tid på internet, och som kan rada upp alla medlemmar i varje bra band från 1962 till 1978.

Det vore ett misstag att tro att "Losing My Edge" BARA handlar om internet. I sin repetitiva briljans handlar den om de ambivalenta känslor man har när man överträffas av dem som är yngre än en själv. Unga människor kommer alltid att ha ett försprång eftersom de är unga och unga är alltid i takt med tiden. När man blir äldre märker man hur allt det man själv kan och har lagt ner tid på inte gäller längre. Eller så överträffas man av unga som har haft mer tid att sätta sig in i det man själv tycker om. Det är lika irriterande som ofrånkomligt.

Murphy fångar känslan perfekt när han efter att ha beskrivit hur han överträffas av snyggare människor med mer talang och bättre idéer: "And they're actually really, really nice." De har inte ens anständigheten att vara odrägliga!

"Losing My Edge" är dock lika mycket en uppgörelse med en generation trendkänsliga musiklyssnare och musiker. En generation som hoppar från det ena till det andra instrumentet på jakt efter det "äkta" eller det som för tillfället är inne.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

Murphy avslutar med att nästan obstinat räkna upp alla guldkorn från sin egen musiksamling. Han vill att det ska betyda något för dem som numera bestämmer vad som är trendigt. Men det är en hopplös kamp. Få saker förändras lika snabbt som populärmusiken. Han har redan förlorat. Framtiden tillhör de unga, och de är redan på väg till "nästa stora grej".
 

Nick Lowe - Lately I've Let Things Slide

I go to the bin

I throw the laundry in

And pick out the cleanest shirt

Then I tell myself again

I don't really hurt

Se där en perfekt bild av det vuxna livet. Ett liv där man fortsätter att sköta sina sysslor, så gott det går, även när ens själsliga liv är skadat. Existentiella problem, kärleksbekymmer, ensamhet - när man lämnat barn- och ungdomen bakom sig kan man inte kosta på sig lyxen att vältra sig lika helhjärtat i sådana saker längre. Man kan inte ligga i sängen hela dagen och bara olyckligt stirra i taket. Man har jobb att gå till, hushåll att sköta, julklappar att köpa, och så vidare. Faller man in i en verklig och rejäl depression tappar man förstås greppet om alla de bitarna också, men Nick Lowe tycks här vara i ett tillstånd mittemellan en harmonisk och fungerande tillvaro och en apatisk depression, där han halvt zombieaktigt går runt och pysslar med saker. Det slår honom att han börjar tappa greppet: han minns inte varifrån han fått sitt sår över ögat, han har börjat röka igen, och han förstår vad den gamla orörda maten betyder:

That untouched take-away

I brought home the other day

Has quite a lot to say, the evidence is clear

Only resign piled high and wide

About how lately I've let things slide

"Lately I've Let Things Slide" kan på sätt och vis ses som något av en syskonlåt till den svenska klassikern "Man vänjer sig" av Kjell Höglund. I den senare låten har den nyfikna livslusten helt sugits ut, och Höglunds träffsäkra vardagsbetraktelser bidrar till stor tragikomik. "Lately..." är inte riktigt lika komisk, men inte heller lika tragisk. Humorn är sådan att man ler mysigt åt den, istället för halvkvävda, desperata skratt. Tragiken är heller inte djupare än att den går att ta sig ur. Där någonstans hittar vi den avgörande skillnaden mellan låtarna. Höglund menar att "man måste vänja sig" - så här är livet, bara att börja försöka acceptera det. Lowe ser det mer som en tillfällig svacka, och därför saknar "Lately..." den bitterhet som "Man vänjer sig" otvetydigt är genomsyrad av. När man lyssnar på Lowes lugna och mjuka röst är det svårt att tro att han är på väg ner i avgrunden, och det känns inte som att han tror det själv heller. Det är snarare frågan om ett tillstånd nästan alla av oss ibland faller in i, och för den vithårige gosfarbrorn hjälper det säkert att sjunga om det. Det finns definitivt ljus i hans tunnel, det är ju trots allt bara "lately" han börjat tappa greppet, så nog ska han kunna ta sig upp på banan igen. Upplevelsen är att varje ton och klang i den här sången vittnar om möjligheten till bättring. 

De stunder man känner att orkeslösheten och ledsamheten tar över kan man värma på en kopp te och lyssna till den här varma, lätt countryfärgade musiken. Det kommer garanterat att kännas bättre efteråt, lita på mig. Jag har provat.

Townes van Zandt - To Live is to Fly

Vi har alla erfarenhet av att lägga ner alla våra krafter för att uppnå ett mål. Det behöver inte vara ett stort mål. Det kan vara något så simpelt som att lägga en platta på skivspelaren eller träffa en lyktstolpe med en snöboll. Uppgiften kräver all din koncentration, och allting annat – alla bekymmer och problem – försvinner för din blick. För ett kort ögonblick har du lyckats glömma bort dig själv. Är det här lycka? Det är möjligt. Jag vet inte. Allt jag vet är att om vi alltid kunde leva i det här tillståndet så skulle vi inte ha behov av att ständigt älta vårt förflutna. För det är när vi inte längre har några mål att sträva efter, som det uppstår ett tomrum i hjärtat.

We all got holes to fill
And them holes are all that's real
Some fall on you like a storm
Sometimes you dig your own

sjunger Townes van Zandt på "To Live is to Fly", höjdpunkten på 1972 års fina High, Low and in Between.

När vi mår dåligt känns det här tomrummet som det enda verkliga i hela världen. Och det får oss att vända blickarna inåt, till alla avlägsna glädjeämnen i det förflutna. Vi söker desperat att fylla tomrummet med eländig nostalgi, som bara får oss att må sämre. Kanske är det samma slags tomrum som Tindersticks Stuart Staples sjunger om när han dystert konstaterar: "The hole that's inside me / That drains as it fills". Problemet är att när vi försöker fylla tomrummet med nostalgiska minnen så är det som om hjärtat snabbt dräneras igen. Vi kan inte återskapa det förflutna, hur mycket vi än skulle vilja, och det tjänar ingenting till att tänka för mycket på allting man har lämnat bakom sig. Inte heller går det att konsumera sig lycklig. Hela reklambranchen går ut på att få oss att tycka att våra liv är ofullständiga och få oss att tro att tomrummet kan fyllas av ett antal glättiga varor. 

Men vad ska man göra då? Hur ska man handskas med det här tomrummet, som kanske är en ofrånkomlig del av vad det innebär att vara människa? Jag menar, de flesta kommer någon gång i sitt liv att längta tillbaka till en tid då allt var bättre, då bladen var grönare och kärleken mer glödande. Så, hur ska man leva?

En sak man kan säga är vi aldrig kommer att hitta svaren i en låt. För att lära sig leva måste man ta sig igenom även livets jobbiga delar. Det går det antagligen inte att komma runt. Vad en bra låt ändå kan ge oss är att samla och rikta våra tankar och känslor. När vi lyssnar så är de här två stegen förstås inte möjliga att skilja åt, men i teorin kan vi dela upp dem. När låten beskriver någonting konkret så väcker det känslor inom oss. Vi känner att, ja, så här idiotiskt eller vackert kan det vara att vara människa. Men av någon anledning fylls vi också av en vilja att blicka framåt. Det är som om den andra delen är beroende av den första. Vi kan ta oss vidare först när vi har satt ord och musik på livets villkor.

Det är här "To Live is to Fly" kommer in för mig. Många har sagt det Townes van Zandt sjunger om på låten. Men ingen har gjort det på samma sätt, och få har gjort det lika bra. Verserna faller naturligt in i melodin, och van Zandt hittar de perfekta bilderna att hänga upp sina ord på.

Days up and down they come
Like rain on a conga drum
Forget most, remember some
Don't turn none away

van Zandt ger oss inga konkreta råd för hur vi ska försöka komma tillrätta med alla livets problem. Alla möter dagen på sitt sätt: "Some dive into the sea / Some toil upon the stone". Det enda man kan göra är att se till att möta den med klaröppna ögon. Det är ett bra råd, så bra ett råd kan bli utan att kännas som en självklarhet.

Jag har valt att skriva om ett av låtens teman. Men låten innehåller också en kommentar om skapandets villkor. van Zandt sjunger att han måste ge sig av och lämna alla vänner hemma. Men det kommer inte att dröja länge innan han återvänder, med rytmer och melodier i sina bakfickor. I låtens inledning skymtar också en kärlekshistoria, sammanfattad i de vackra raderna: "We got the sky to talk about / And the world to lie upon". Att låten innehåller minst tre teman hade kunnat göra låten spretig och otydlig. Men på något vis fungerar allting tillsammans. Från bakfickan plockar van Zandt fram bilder som visserligen inte lyckas fylla tomrummet i våra hjärtan, men som kan rikta våra tankar och känslor mot framtiden.

Håkan Hellström - Du är snart där

När Håkan Hellström släppte debutsingeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" skulle ingenting låta som förut i tonåringarnas låsta sovrum, eller ute på klubben för den delen. Han blev snabbt bara Håkan med halva svenska folket. Musiken förmedlade en intensiv nukänsla och satte fingret på samtidspulsen på ett sätt som nästan alla hyfsat unga människor föll för (och en hel del äldre). Det var en poprevolution, tveklöst, och precis som i alla revolutioner finns det ingen tid att blicka framåt när man befinner sig mitt i yran.

Men en revolution går över, och människorna blir kvar. Det är då man tänker bakåt på vad som hände och undrar vad framtiden egentligen kan bjuda på. Äventyret är över, och till och med pophjälten börjar bli till åren. Vad känner han?

Han känner samma sak som alla vi andra. Att Håkan blivit så älskad är för att han med osviklig precision satt ord på det en person, eller en hel generation, känner, upplever och tänker. 

Det var så mörkt, den där kvällen jag gick hem 

Jag hade hoppats på något, hoppats på något... 

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

En pil i hjärtat på så många unga. Och så tio år senare, i "Du är snart där", för samma människor som nu blivit lite äldre: 

Jag tror, när jag går genom livet

Att allt det bästa inte hänt än

Ljug för mig, ljug för mig.

Det är inte sant att bara äldre människor är nostalgiska. Jag var nostalgisk över mina lågstadieår när jag gick i sexan, och jag tänkte på min gymnasietid med fuktiga ögon bara ett par år efter att jag tagit studenten. Så där har det sedan fortsatt, där varje någorlunda avgränsad period i mitt liv (om de inte varit alltför deprimerande) i minnet växer till en underbar tid man gärna skulle åka tillbaka till om man bara kunde få igång den där tidsmaskinen man har i garderoben. Av den anledningen är jag säker på att även en femtonåring kan känna med den nästan fyrtioårige sångaren när han febrilt hoppas att den bästa tiden faktiskt inte redan ska ligga bakom honom. På samma sätt som även fullvuxna trebarnsföräldrar garanterat fortfarande kan älska och känna med de odödliga sångerna från Håkans tidigaste skivor.

Men hade han kunnat skriva den här låten när han var tjugofem år gammal? När han var så upptagen med att förföra Lena, att ramla gatorna fram, att vandra med tjejer längs allén? Jag tror inte det faktiskt. Han har här blivit "sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder nåt." Alla bönerna har gått åt, det man levt för har räknats ut som ett skämt, de har lynchat sista hoppet - men han uppmanar oss ändå att enträget och nästan tjurigt fortsätta leta efter den där lilla stigen som leder framåt. Måhända är den lite krokig, men det går trots allt att ta sig fram med hjälp av den. Och det är tydligt att mycket redan har hänt. Det är en man med många år av minnen som nu desperat försöker övertyga sig om att livet fortfarande har mycket att erbjuda. Det är möjligt att "Du är snart där" är ett uttryck för nån sorts medelålderskris hos artisten själv, men så här med ett par år kvar till trettio kan jag garantera att det är många fler än fyrtioåringar som vet vad han talar om.