Hefner - Love Will Destroy Us In the End

Indiepopens storhet har alltid varit dess förmåga att ge förlorarna en röst. Den har erbjudit en fristad från det som alla andra – mobbarna – lyssnade på. Genom att grotta ner sig i musik eller kläder kunde förlorarna ge igen. Inte på en gång, och inte heller på ett fullt tillfredsställande sätt, men i tankarna kunde de åtminstone glädja sig åt att de lyssnade på musik som betydde något på riktigt. Kanske är det så att indiepopen kräver den här typen av positionering. Det är först då, när fienden är tydlig, som kärleken glöder som allra mest. Vi är inte giriga och alla hatar vi Margaret Thatcher.

Många av det brittiska bandet Hefners låtar ser ut på det här sättet. Men inte alla. Från debutskivan hittar vi "Love Will Destroy Us In the End", där Darren Hayman i stället för att identifiera yttre fiender sätter ord till en erfarenhet som många delar.

We feel so empty and our late twenties should be better times.
It’s the love and the truth and the hope and the faith,
That will destroy us in the end. 

Det här är raderna som fick den här bloggen att se dagens ljus. Vi har under bloggens (korta) liv flera gånger uttryckt tanken att livet borde vara bättre än det är. Men det är inte insikten om att världen är fullständigt orättvis som Hayman menar kommer att förstöra oss. Nej, det är kärleken och hoppet i kontrast till världens förjävlighet som drar ner oss.

Jag tror att det är så här. Den allmänna orättvisan tillfredsställer människan lika väl som den totala rättvisan. Vi kan leva i en värld som är fullständigt orättvis, så länge olyckan är allmän, och drabbar alla. Jag tror att en stor del av kristendomens lockelse kan förklaras av att även Jesus, även Gud själv, led på korset. Finns det en bättre grund på vilken man kan etablera en religion? Han lider. Han är en av oss.

Vad vi inte klarar av är när olyckan är ojämnt fördelad. Alla tillfällen när vi känner att vi borde stå längst upp på pallen, att vi borde ha råd, att det är vår tur... Och så får vi dåligt samvete när vi inser att stora delar av jordens befolkning svälter; vi som inte har vett nog att känna uppskattning för det vi har. Då är det inte livets förjävlighet som egentligen drar ner oss. Det som drar oss ner är alla ögonblick av genuint hopp och kärlek. Det är för chansen att uppleva dessa som vi går upp på morgonen. Det är på grund av dessa som vi fortsätter att göra vad det nu än är vi gör med våra liv. Och det är dessa – inte spriten, konsten eller Beach Boys-skivorna, sjunger Hayman – som får oss att känna livet in på bara skinnet. I kontrast ter sig resten av världen som ett intorkat fikon.

I låtens sista rader uttrycker Hayman en förhoppning. Han är trött på alla one night stands, alla tomma blickar. Det är inte längre ungdomens flammande låga han vill ha. Nej.

And I would give up everything,
For a little wine, some conversation
And just for being healthy.

Närmare går det inte att beskriva vad jag vill ha av livet just nu.

Violent Femmes - Good Feeling

Det mesta som är njutbart här i livet tar slut och är över innan man vet ordet av: crème brûléer, samlag, bra poplåtar. Men även den där vaga känslan av att bara må bra, den där som är lite svår att sätta fingret på och som grundar sig i nåt slags allmän fridfull harmoni, också den är svår att greppa tag och hålla fast i någon längre tid.

Violent Femmes debutalbum handlade allt som oftast om de mer specifika situationerna. Det är ungdomlig frustration och oförlöst sexualitet. "...I look at your pants and I need a kiss" (från "Add It Up") och låttitlar som "Please Do Not Go" och "Prove My Love" säger det mesta om vad dessa kärlekskranka ynglingar främst hade på hjärnan. De flesta av dessa låtar förmedlar sina tankar och känslor med hjälp av en akustisk punkighet. Men avslutningslåten, "Good Feeling", sänker tempot och slår an en mer eftertänksam och reflekterande ton. Om de andra låtarna på skivan är sådana som man i viss mån skaffar sig en distans till med åren, som man kanske delvis växer ifrån (om än hjärtligt bevarar i minnet), så är "Good Feeling" lika relevant och träffande nu som när man var tonåring.

Good feeling
Won't you say stay with me just a little longer
It always seems like your leaving
When I know the other one
Just a little too well 

"The other one" i det här fallet torde vara den där andra känslan, den som ersätter välmåendet och stunderna av lycka. Jag tänker mig att det är en sorts vemod och melankoli sångaren Gordon Gano syftar på, och han - likt de flesta av oss - är bara alltför välbekant med det tillståndet. När man lyssnar på den vackra musiken och Ganos vädjande röst är det lätt att tänka sig att "Good Feeling" utspelar sig just i det där ögonblicket när glädjen nästan helt har hunnit lämna, men när man fortfarande har kvar så pass mycket av den att man inser hur bittert man kommer sörja och beklaga dess försvinnande. Den har inte riktigt inträtt än: bakfyllan, måndagsmorgonen, ensamheten, eller vad det nu är tal om. Men den är alldeles säkert snart här. Det som återstår då är bara "[a] vague sketch of a fantasy".

Dear lady there's so many things
That I have come to fear

Kanske är också vår mänskliga oförmåga att verkligen ta vara på och fullt ut njuta av de fina stunder vi har en orsak till att de försvinner så fort. Vi är så rädda om dem att vi genast oroar oss för att de ska glida oss ur händerna, istället för att glädjas här och nu. "It always seems like you're leaving..." Seems. Den goda känslan är alltså kvar ännu ett tag, men det räcker inte för Gano. Räcker det för någon av oss?