Frank Sinatra - Cycles

Jag minns inte mitt första ord. Men snart gjorde jag bruk av min röst för att få som jag ville. Jag skrek snyftade bölade gnydde av anledningarna hunger sömn blöjbesvär eller ensamhet. Efter ett tag upptäckte jag att mina försök att meddela mig med omvärlden ignorerades. Jag insåg all kommunikations meningslöshet, och tystnade av trots. Jag vände mig inåt, bara för att finna själslig tomhet och törst.

Sedan fyllde jag tre.

Och allting upprepade sig. Mina försök att ta kontakt med omvärlden avskars bryskt. Livet går i cykler, jag förstod det innan jag hade fyllt sju. Först de trevande försöken och de små ögonblicken av glädje sedan besvikelsen och ångesten. Det jag höll i händerna var inte det jag ville ha eller så var det inte längre någonting att ha eftersom jag höll det i händerna. Jag tittade mycket på stjärnorna eftersom de stannar kvar på himlen och inte har ovanan att falla ner i våra händer.

Mamma försökte envist att lära mig åka skridskor. Till vilken nytta tänkte jag för mig själv, jag kommer bara att ramla igen och igen. Och mycket riktigt. Där stod jag med tårar i ögonen, kissblöta byxor och den bitterljuva vetskapen om att ha rätt. Jag fick ett par skridskor i julklapp och tänkte: så lite de vet om mig.

Så fortsatte det. Till den punkt då jag bestämde mig för att till varje pris försöka undvika besvikelsen. Jag avskärmade mig från resten av samhället. Jag tittade bort, undvek blickar och leenden, höll mig till de formella fraser med vilka man meddelar artigt ointresse. När varje ansträngning oundvikligen slutar i ännu en besvikelse, varför över huvud taget försöka? Jag förundrade mig över att människor envisades med att kasta sig ut i livet och kärlekshistorier, trots att utgången var given på förhand. Visste de inte vad jag visste? Jag betraktade dem med överlägsen medkänsla och ja – det måste jag erkänna – även med avund. Jag beundrade deras sätt att ständigt försöka igen och jag kunde inte förklara hur det kunde komma sig att de genom alla framvällande tårar såg så levande ut. Frågan kom smygande, gnagande, pockande: Vad visste de som jag inte visste?

Förändringen tog tid. Det var inte världen som förändrades. Den upplevde jag fortfarande som kall och hård och oförbätterlig. Insikten, eller vad man ska kalla den, kan beskrivas i en bild. Du befinner dig på väg i en tunnel mot vad du tror är dagsljuset framför dig. Ljuset växer och du tror att du närmar dig räddningen och en förståelse av världen och din plats i den. Det är då du inser att ljuset du all denna tid har försökt närma dig (säg att du har varit instängd i hela ditt liv och bara har en vag uppfattning om vad räddningen skulle kunna innebära) inte kommer från solen. Ljuset kommer från en pannlampa på en människa som är på väg i motsatt riktning – mot dig. Mötet mellan dig och den andra människan kan bara gestalta sig som ett gemensamt uppvaknande: Vi befinner oss i samma omständigheter. Vi söker båda efter dagsljuset trots mörkret som omgärdar oss. Och även om det inte finns skäl att känna hopp så finns det åtminstone skäl att inte längre känna sig ensam.

Du blir kär. Eller möter en vän. Och ensamheten blir lättare att bära.

Det är så jag läser Sinatras öppningsrader i "Cycles".

So I'm down and so I'm out
But so are many others

Och det är så jag förklarar hur han kan fortsätta att le trots alla motgångar. Det ligger antagligen en hel del i att livet går i cykler, likt vår följer på vinter och solsken på regn. Sinatra väljer att se det som en bra sak. Åtminstone som en sak man inte kan påverka. För precis som solsken följer på regn så bryts många soliga sommareftermiddagar av ett kraftigt regn. Det enda man kan göra, sjunger Sinatra, hur hopplöst livet än ter sig, är att fortsätta le eller fortsätta sjunga.

Jag tror inte att positivt tänkande gör världen mindre förjävlig. Ett leende löser inga krig. Inte heller är jag gammal nog att uttala livsvisdomar. Jag har ingen aning om hur ni ska leva era liv. Och jag har ingen aning om hur jag ska leva mitt. I den här texten har jag inte varit helt sanningsenlig. Den innehåller saker som aldrig har hänt och smärre överdrifter. (Men just därför är den kanske ännu mer sann.) Jag har aldrig fått ett par skridskor i julklapp. Uppvaknandet är däremot självupplevt och bilden av tunneln som våra liv tillämpbar. Hur mörkt det än är kan vi mötas i vad vi har gemensamt: aningslösheten, ensamheten.

The Triffids - Save What You Can

Jag har skrivit om Triffids och "Save What You Can" flera gånger redan, inte minst när jag utsåg låten till 80-talets allra bästa. Ingen musik har på ett så ödesmättat men ändå ödmjukt sätt uppmanat oss att fortsätta leva även när vi inte vet varför, även när alla de gamla anledningarna har skingrats i dimman. Det är inte en deprimerande låt, för den tar inte ner oss till depressionens nivå. Det är en hoppfull låt, för den är övertygad om att det finns något kvar för oss även när vi upplever att vi nått botten. Kan du inte stappla dig fram längre? Kanske kan du krypa istället.

39-årige David McComb hade skickats hem efter bilolyckan, sjukhuset ansåg inte att de behövde hålla honom kvar, men han avled endast ett par dagar senare. Sångaren från Triffids dog inte som en direkt följd av olyckan, även om den hade försämrat hans redan vacklande hälsa. Det var snarare heroinet, kombinerat med problematiska följder av en tidigare hjärttransplantation, som McCombs kropp till slut inte längre klarade av att hantera. Han hade även haft stora spritproblem, som indirekt var orsaken till transplantationen, då hjärtmuskelsjukdom ofta uppstår som ett resultat av alkoholmissbruk. Jag vet inte när McCombs problem började på allvar, men jag tror att han visste vad han menade när han sjöng om att rädda det som räddas kan, att rafsa åt sig smulorna av den värdighet och hopp som finns kvar och ge sig iväg.

Well it doesn't look much like we'll see the new year
'Cause all the bright young faces are here
And I can't see us rising to their occasion any more
No, not their Christmas cheer

Så inleds "Save What You Can" och det är tydligt att McComb inte längre ser sig som en av de unga och förväntansfullt lyckliga. Det är på många sätt känslan av att ha vuxendomen framför sig och inte ungdomen, en melankolisk sinnesstämning som ofta dyker upp när man är närmare 30 än 20 (McComb själv var mittemellan när låten släpptes). Han minns tillbaka på minnen han delat med en vän eller - troligare - en gammal kärlek, och förskräcks över tiden som passerat, skräms av att han knappt längre känner igen henom. Förändringen tycks sorglig: "The shadows are taller, you're missing your halo". Översköljd av medlidande vill han hjälpa till på det sätt han kan, genom att ingjuta någon form av hopp. McCombs ord är uppriktiga och välvilliga, hans "aim is true", och precis som i den nyss citerade Elvis Costellos "Alison" så är det ett genuint inkännande berättarjag som sörjer den negativa omvandlingen hos någon som en gång betytt väldigt mycket.

If you cannot run, then crawl
If you can leave, then leave it all
If you don't get caught, then steal it all
If you don't get caught, then steal it all
Steal it all

And between ourselves, and the end at hand
Save what you can

Man behöver inte ha genomgått några dramatiska kriser för att beröras av "Save What You Can". Precis som med all stor konst så får den oss att förstå och känna saker oavsett hur våra liv ser ut just för tillfället. Men om livet verkligen blir svårt och nattsvart någon gång, om alla vägar framåt tycks ohjälpligt stängda - då ska jag minnas att det fanns en missbrukande alkoholist som i en av historiens finaste sånger sa åt oss ändå, trots allt, inte ge upp.

v