Frank Sinatra - Cycles

Jag minns inte mitt första ord. Men snart gjorde jag bruk av min röst för att få som jag ville. Jag skrek snyftade bölade gnydde av anledningarna hunger sömn blöjbesvär eller ensamhet. Efter ett tag upptäckte jag att mina försök att meddela mig med omvärlden ignorerades. Jag insåg all kommunikations meningslöshet, och tystnade av trots. Jag vände mig inåt, bara för att finna själslig tomhet och törst.

Sedan fyllde jag tre.

Och allting upprepade sig. Mina försök att ta kontakt med omvärlden avskars bryskt. Livet går i cykler, jag förstod det innan jag hade fyllt sju. Först de trevande försöken och de små ögonblicken av glädje sedan besvikelsen och ångesten. Det jag höll i händerna var inte det jag ville ha eller så var det inte längre någonting att ha eftersom jag höll det i händerna. Jag tittade mycket på stjärnorna eftersom de stannar kvar på himlen och inte har ovanan att falla ner i våra händer.

Mamma försökte envist att lära mig åka skridskor. Till vilken nytta tänkte jag för mig själv, jag kommer bara att ramla igen och igen. Och mycket riktigt. Där stod jag med tårar i ögonen, kissblöta byxor och den bitterljuva vetskapen om att ha rätt. Jag fick ett par skridskor i julklapp och tänkte: så lite de vet om mig.

Så fortsatte det. Till den punkt då jag bestämde mig för att till varje pris försöka undvika besvikelsen. Jag avskärmade mig från resten av samhället. Jag tittade bort, undvek blickar och leenden, höll mig till de formella fraser med vilka man meddelar artigt ointresse. När varje ansträngning oundvikligen slutar i ännu en besvikelse, varför över huvud taget försöka? Jag förundrade mig över att människor envisades med att kasta sig ut i livet och kärlekshistorier, trots att utgången var given på förhand. Visste de inte vad jag visste? Jag betraktade dem med överlägsen medkänsla och ja – det måste jag erkänna – även med avund. Jag beundrade deras sätt att ständigt försöka igen och jag kunde inte förklara hur det kunde komma sig att de genom alla framvällande tårar såg så levande ut. Frågan kom smygande, gnagande, pockande: Vad visste de som jag inte visste?

Förändringen tog tid. Det var inte världen som förändrades. Den upplevde jag fortfarande som kall och hård och oförbätterlig. Insikten, eller vad man ska kalla den, kan beskrivas i en bild. Du befinner dig på väg i en tunnel mot vad du tror är dagsljuset framför dig. Ljuset växer och du tror att du närmar dig räddningen och en förståelse av världen och din plats i den. Det är då du inser att ljuset du all denna tid har försökt närma dig (säg att du har varit instängd i hela ditt liv och bara har en vag uppfattning om vad räddningen skulle kunna innebära) inte kommer från solen. Ljuset kommer från en pannlampa på en människa som är på väg i motsatt riktning – mot dig. Mötet mellan dig och den andra människan kan bara gestalta sig som ett gemensamt uppvaknande: Vi befinner oss i samma omständigheter. Vi söker båda efter dagsljuset trots mörkret som omgärdar oss. Och även om det inte finns skäl att känna hopp så finns det åtminstone skäl att inte längre känna sig ensam.

Du blir kär. Eller möter en vän. Och ensamheten blir lättare att bära.

Det är så jag läser Sinatras öppningsrader i "Cycles".

So I'm down and so I'm out
But so are many others

Och det är så jag förklarar hur han kan fortsätta att le trots alla motgångar. Det ligger antagligen en hel del i att livet går i cykler, likt vår följer på vinter och solsken på regn. Sinatra väljer att se det som en bra sak. Åtminstone som en sak man inte kan påverka. För precis som solsken följer på regn så bryts många soliga sommareftermiddagar av ett kraftigt regn. Det enda man kan göra, sjunger Sinatra, hur hopplöst livet än ter sig, är att fortsätta le eller fortsätta sjunga.

Jag tror inte att positivt tänkande gör världen mindre förjävlig. Ett leende löser inga krig. Inte heller är jag gammal nog att uttala livsvisdomar. Jag har ingen aning om hur ni ska leva era liv. Och jag har ingen aning om hur jag ska leva mitt. I den här texten har jag inte varit helt sanningsenlig. Den innehåller saker som aldrig har hänt och smärre överdrifter. (Men just därför är den kanske ännu mer sann.) Jag har aldrig fått ett par skridskor i julklapp. Uppvaknandet är däremot självupplevt och bilden av tunneln som våra liv tillämpbar. Hur mörkt det än är kan vi mötas i vad vi har gemensamt: aningslösheten, ensamheten.

The Triffids - Save What You Can

Jag har skrivit om Triffids och "Save What You Can" flera gånger redan, inte minst när jag utsåg låten till 80-talets allra bästa. Ingen musik har på ett så ödesmättat men ändå ödmjukt sätt uppmanat oss att fortsätta leva även när vi inte vet varför, även när alla de gamla anledningarna har skingrats i dimman. Det är inte en deprimerande låt, för den tar inte ner oss till depressionens nivå. Det är en hoppfull låt, för den är övertygad om att det finns något kvar för oss även när vi upplever att vi nått botten. Kan du inte stappla dig fram längre? Kanske kan du krypa istället.

39-årige David McComb hade skickats hem efter bilolyckan, sjukhuset ansåg inte att de behövde hålla honom kvar, men han avled endast ett par dagar senare. Sångaren från Triffids dog inte som en direkt följd av olyckan, även om den hade försämrat hans redan vacklande hälsa. Det var snarare heroinet, kombinerat med problematiska följder av en tidigare hjärttransplantation, som McCombs kropp till slut inte längre klarade av att hantera. Han hade även haft stora spritproblem, som indirekt var orsaken till transplantationen, då hjärtmuskelsjukdom ofta uppstår som ett resultat av alkoholmissbruk. Jag vet inte när McCombs problem började på allvar, men jag tror att han visste vad han menade när han sjöng om att rädda det som räddas kan, att rafsa åt sig smulorna av den värdighet och hopp som finns kvar och ge sig iväg.

Well it doesn't look much like we'll see the new year
'Cause all the bright young faces are here
And I can't see us rising to their occasion any more
No, not their Christmas cheer

Så inleds "Save What You Can" och det är tydligt att McComb inte längre ser sig som en av de unga och förväntansfullt lyckliga. Det är på många sätt känslan av att ha vuxendomen framför sig och inte ungdomen, en melankolisk sinnesstämning som ofta dyker upp när man är närmare 30 än 20 (McComb själv var mittemellan när låten släpptes). Han minns tillbaka på minnen han delat med en vän eller - troligare - en gammal kärlek, och förskräcks över tiden som passerat, skräms av att han knappt längre känner igen henom. Förändringen tycks sorglig: "The shadows are taller, you're missing your halo". Översköljd av medlidande vill han hjälpa till på det sätt han kan, genom att ingjuta någon form av hopp. McCombs ord är uppriktiga och välvilliga, hans "aim is true", och precis som i den nyss citerade Elvis Costellos "Alison" så är det ett genuint inkännande berättarjag som sörjer den negativa omvandlingen hos någon som en gång betytt väldigt mycket.

If you cannot run, then crawl
If you can leave, then leave it all
If you don't get caught, then steal it all
If you don't get caught, then steal it all
Steal it all

And between ourselves, and the end at hand
Save what you can

Man behöver inte ha genomgått några dramatiska kriser för att beröras av "Save What You Can". Precis som med all stor konst så får den oss att förstå och känna saker oavsett hur våra liv ser ut just för tillfället. Men om livet verkligen blir svårt och nattsvart någon gång, om alla vägar framåt tycks ohjälpligt stängda - då ska jag minnas att det fanns en missbrukande alkoholist som i en av historiens finaste sånger sa åt oss ändå, trots allt, inte ge upp.

v

Hefner - Love Will Destroy Us In the End

Indiepopens storhet har alltid varit dess förmåga att ge förlorarna en röst. Den har erbjudit en fristad från det som alla andra – mobbarna – lyssnade på. Genom att grotta ner sig i musik eller kläder kunde förlorarna ge igen. Inte på en gång, och inte heller på ett fullt tillfredsställande sätt, men i tankarna kunde de åtminstone glädja sig åt att de lyssnade på musik som betydde något på riktigt. Kanske är det så att indiepopen kräver den här typen av positionering. Det är först då, när fienden är tydlig, som kärleken glöder som allra mest. Vi är inte giriga och alla hatar vi Margaret Thatcher.

Många av det brittiska bandet Hefners låtar ser ut på det här sättet. Men inte alla. Från debutskivan hittar vi "Love Will Destroy Us In the End", där Darren Hayman i stället för att identifiera yttre fiender sätter ord till en erfarenhet som många delar.

We feel so empty and our late twenties should be better times.
It’s the love and the truth and the hope and the faith,
That will destroy us in the end. 

Det här är raderna som fick den här bloggen att se dagens ljus. Vi har under bloggens (korta) liv flera gånger uttryckt tanken att livet borde vara bättre än det är. Men det är inte insikten om att världen är fullständigt orättvis som Hayman menar kommer att förstöra oss. Nej, det är kärleken och hoppet i kontrast till världens förjävlighet som drar ner oss.

Jag tror att det är så här. Den allmänna orättvisan tillfredsställer människan lika väl som den totala rättvisan. Vi kan leva i en värld som är fullständigt orättvis, så länge olyckan är allmän, och drabbar alla. Jag tror att en stor del av kristendomens lockelse kan förklaras av att även Jesus, även Gud själv, led på korset. Finns det en bättre grund på vilken man kan etablera en religion? Han lider. Han är en av oss.

Vad vi inte klarar av är när olyckan är ojämnt fördelad. Alla tillfällen när vi känner att vi borde stå längst upp på pallen, att vi borde ha råd, att det är vår tur... Och så får vi dåligt samvete när vi inser att stora delar av jordens befolkning svälter; vi som inte har vett nog att känna uppskattning för det vi har. Då är det inte livets förjävlighet som egentligen drar ner oss. Det som drar oss ner är alla ögonblick av genuint hopp och kärlek. Det är för chansen att uppleva dessa som vi går upp på morgonen. Det är på grund av dessa som vi fortsätter att göra vad det nu än är vi gör med våra liv. Och det är dessa – inte spriten, konsten eller Beach Boys-skivorna, sjunger Hayman – som får oss att känna livet in på bara skinnet. I kontrast ter sig resten av världen som ett intorkat fikon.

I låtens sista rader uttrycker Hayman en förhoppning. Han är trött på alla one night stands, alla tomma blickar. Det är inte längre ungdomens flammande låga han vill ha. Nej.

And I would give up everything,
For a little wine, some conversation
And just for being healthy.

Närmare går det inte att beskriva vad jag vill ha av livet just nu.

Violent Femmes - Good Feeling

Det mesta som är njutbart här i livet tar slut och är över innan man vet ordet av: crème brûléer, samlag, bra poplåtar. Men även den där vaga känslan av att bara må bra, den där som är lite svår att sätta fingret på och som grundar sig i nåt slags allmän fridfull harmoni, också den är svår att greppa tag och hålla fast i någon längre tid.

Violent Femmes debutalbum handlade allt som oftast om de mer specifika situationerna. Det är ungdomlig frustration och oförlöst sexualitet. "...I look at your pants and I need a kiss" (från "Add It Up") och låttitlar som "Please Do Not Go" och "Prove My Love" säger det mesta om vad dessa kärlekskranka ynglingar främst hade på hjärnan. De flesta av dessa låtar förmedlar sina tankar och känslor med hjälp av en akustisk punkighet. Men avslutningslåten, "Good Feeling", sänker tempot och slår an en mer eftertänksam och reflekterande ton. Om de andra låtarna på skivan är sådana som man i viss mån skaffar sig en distans till med åren, som man kanske delvis växer ifrån (om än hjärtligt bevarar i minnet), så är "Good Feeling" lika relevant och träffande nu som när man var tonåring.

Good feeling
Won't you say stay with me just a little longer
It always seems like your leaving
When I know the other one
Just a little too well 

"The other one" i det här fallet torde vara den där andra känslan, den som ersätter välmåendet och stunderna av lycka. Jag tänker mig att det är en sorts vemod och melankoli sångaren Gordon Gano syftar på, och han - likt de flesta av oss - är bara alltför välbekant med det tillståndet. När man lyssnar på den vackra musiken och Ganos vädjande röst är det lätt att tänka sig att "Good Feeling" utspelar sig just i det där ögonblicket när glädjen nästan helt har hunnit lämna, men när man fortfarande har kvar så pass mycket av den att man inser hur bittert man kommer sörja och beklaga dess försvinnande. Den har inte riktigt inträtt än: bakfyllan, måndagsmorgonen, ensamheten, eller vad det nu är tal om. Men den är alldeles säkert snart här. Det som återstår då är bara "[a] vague sketch of a fantasy".

Dear lady there's so many things
That I have come to fear

Kanske är också vår mänskliga oförmåga att verkligen ta vara på och fullt ut njuta av de fina stunder vi har en orsak till att de försvinner så fort. Vi är så rädda om dem att vi genast oroar oss för att de ska glida oss ur händerna, istället för att glädjas här och nu. "It always seems like you're leaving..." Seems. Den goda känslan är alltså kvar ännu ett tag, men det räcker inte för Gano. Räcker det för någon av oss?

Deacon Blue - Loaded

Martin skriver om en Londongrupps hyllning av glädjen och hoppet som dagades innan 1980-talets Aids-epidemi. Själv rör jag mig norrut över Storbritannien, från en regnstad med en briljant pophistoria till ytterligare en regnstad med en briljant pophistoria. Glasgow har sedan 70-talet varit hem för några av historiens bästa popgrupper, från Orange Juice till Belle and Sebastian. Men frågan är om staden har skildrats på ett bättre sätt än i Deacon Blues Raintown från 1987. Jag har aldrig varit i Glasgow, men jag föreställer mig staden som på albumets omslagsbild, där ett kyrktorn och en lyftkran girigt tävlar om att nå högst på himlen.

Pet Shop Boys hade all anledning att vara tillbakablickande. Aids och HIV satte på ett grymt sätt stopp för så många drömmar och briljanta liv. Men faktum är att popmusiken allmänt blev mer högstämd och melankolisk under 80-talet. Kanske som en reflektion av samhällsutvecklingen; ilskan över laissez faire-politiken förbyttes i resignation. För Glasgow kan man säga att utvecklingen kulminerade i The Blue Niles mästerverk Hats från 1989. Raintown befinner sig mitt emellan Orange Juices soulpopdängor och The Blue Niles eteriska elegans. När Martin tipsade om Deacon Blue kallade han dem för "Prefab Sprout light", och visst sjunger Ricky Ross som Paddy McAloon, men Deacon Blues texter är rakare, inte lika inåtvänt finurliga.  

När man var sju år gammal tyckte man att alla äldre var ena riktiga torrbollar som inte ansåg att det bästa i livet var bullar med saft. När man var sjutton kunde man inte fatta hur vuxna kunde tycka om blödiga ballader eller att prata om "jobbet" vid matbordet. Nu är det inte lika lätt att hitta punkter där man skiljer sig från "vuxna" människor. Har vi kanske kommit till en punkt där vi inte längre positionerar oss främst gentemot de vuxna, utan snarare mot alla yngre generationer som inte heller vill växa upp?

I "Loaded" vänder sig Ricky Ross till en yngre person. Hon (låt oss säga att det är en hon) är som en karikatyr av den sorglösa ungdomen.

And you rant and you rave and you hope and you say nothing
And you eat and you drink and you dress and you live as if
No one else did baby
No one else like you lives out in this world

Hon sjunger och skriker, och för henne är glädjen sitt eget rättfärdigande. Men det finns ändå något frampressat i hennes frigjorda sätt. Kanske är det rädslan för att växa upp som får henne att klamra sig fast vid ungdomens påstådda sorglöshet. Ross försäkrar henne om att det inte är nödvändigt att känna ångest och rädsla. Våra perspektiv, vad vi värdesätter och tycker är viktigt, förändras oftast i takt med att vi blir äldre. Det är därför vi inte längre saknar (nåja) att tycka att bullar och saft är det bästa i världen eller att skaka uppgivet på huvudet så fort vi hör en ballad. Vi kan sakna de yttre omständigheterna från när vi var yngre, men det är sällan vi vill återgå till att vara de personer vi redan har varit. 

Låt oss leka med tanken att hon tidigare har varit Ross flickvän. Nu har han däremot hittat en mer stabil mindre flyktig kärlek: "And I don't think that you don't care." Hon bryr sig fortfarande om honom, men de har glidit isär eftersom de inte längre vill samma saker. Ross fäller inga moraliska domar. Det bara är så. Mer kan man inte säga.

Pet Shop Boys - Being Boring

Det svåra med den här bloggen är att undvika att skriva samma text tjugosju gånger om, och vi hade säkert kunnat lyckas bättre på den fronten. Många av de låtar som träffar oss allra mest gör det på ungefär samma sätt, av likartade anledningar, även om de skillnader som finns gör att inte en enda av dem är utbytbara eller överflödiga. Det kommer inte bli ett dugg lättare idag, tvärtom. Hade vi bara skrivit om en enda låt i den här bloggen hade det mycket väl kunnat bli "Being Boring". Den sammanfattar det mesta av den känslan vi försöker formulera gång på gång. Nostalgin och tillbakablickandet, men också distansen och acceptansen av tidens gång.

I came from Newcastle in the North of England. We used to have lots of parties where everyone got dressed up and on one party invitation was the quote 'she was never bored because she was never boring'. The song is about growing up - the ideals that you have when you're young and how they turn out.

I videon till "Being Boring", briljant regisserad av den berömde Bruce Weber, målas de här raderna upp i inledningen, som om de var skrivna på ett vykort. Hela videon är en hälsning från forna tider. Från ungdomens glömska dagar, från överdådiga fester och sagolikt vackra människor. Vi får se fragment av hedonistiska, lyckliga och flyktiga ögonblick. Citatet som omnämns i stycket ovan (egentligen: "she refused to be bored chiefly because she wasn't boring") är lämpligt nog från Zelda Fitzgerald, hustru till författaren av The Great Gatsby. Det är lämpligt, eftersom scenerna som utspelar sig i videon, och som låten drömmer sig tillbaka till, skulle kunna illustrera någon av de oemotståndligt dekadenta och storslagna festerna romanen låter oss ta del av.

Tillbakablickande medför alltid vemod, särskilt när det ackompanjeras av vacker musik och sköna bilder, men det förstärks i det här fallet också rejält av texten. Neil Tennant sjunger att de aldrig hade tråkigt, men det var inte på grund av några yttre omständigheter egentligen - det var för att de inte själva var tråkiga. Det är en självkritisk, svidande insikt: upplever jag tristess är det för att jag själv är trist. Det skulle den bekymmerslösa ungdomen aldrig tillåta sig att vara. Då finns fortfarande energin och fantasin att nyfiket uppleva varje ny utekväll som faktiskt ny, inte bara ännu en i raden. Eller är det bara som vi minns det? "Being Boring" är så nostalgisk i tonen att den kanske handlar mer om hur vi känner för gamla tider än hur de faktiskt var.

Det som skiljer Neil Tennants erfarenhet från de flesta av oss andras är att hans stora drömmar på många sätt faktiskt gick i uppfyllelse, då han blev den popstjärna han hoppades bli. Men vad är viktigare än berömmelse och rikedom? Ja, viktigare än självförverkligande, till och med? I några av pophistoriens allra finaste rader hittar vi svaret: 

But I thought, in spite of dreams

You'd be sitting somewhere here with me

Det mest grundläggande av allt: mänskliga relationer. Vänskap, kärlek, närhet. Detta trots, in spite of, drömmarna, som alltid leder bort någonstans: vidare, uppåt, till nya erfarenheter och nya människor.

Men vart har hen då tagit vägen, Tennants saknade? När jag gör min intuitiva tolkning av raderna brukar jag tänka att det är någon som bara glidit ifrån med tiden, någon man älskade högt en gång men som idag inte finns i ens liv längre, något man smärtsamt inser att man hade önskat. Det finns anledning att tro att tragiken är större än så i Tennants fall. 

For me it is a personal song because it's about a friend of mine who died of AIDS, and so it's about our lives when we were teenagers and how we moved to London, and I suppose me becoming successful and him becoming ill.

Plötsligt inser man att "Being Boring" också kan läsas som en melankolisk men ångerlös skildring av hela den moderna böghistorien.

På en inbjudan till en fest Tennant sjunger om uppmanas det att man klär i vitt; man behöver inte älska långsökta tankegångar för att associera till de "white parties" som regelbundet anordnas av aktiva inom (främst) den amerikanska HBT-rörelsen. Att öppna eller slå upp stängda dörrar återkommer vid ett par tillfällen, utan någon tydlig narrativ kontext, vilket gör att man gärna ser det som en metafor för att komma ut ur garderoben. När Tennant då till slut blir "the creature I always meant to be" måste man inte längre tolka det som ett självförverkligande - det kan lika gärna bara handla om den sexuella självacceptans han alltid borde ha känt. En sån här läsning av låten gör några rader extra sorgliga:

All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the 1990s

Det är ett tecken på Tennants lyriska briljans att han lyckats skriva en text som så elegant och konfliktfritt innehåller flera perspektiv, och det är ett tecken på Pet Shop Boys musikaliska geni att de lyckats tonsätta den så perfekt. Men att vi sedan berörs så starkt av "Being Boring" har vi förstås ändå i slutänden mest våra egna minnen att tacka för.

Neil Young - On the Beach

I went to the radio interview,
but I ended up alone at the microphone.

Ibland kan ett livstillstånd sammanfattas i en enda mening.

Kierkegaard skriver någonstans att man skriker av smärta innan man vågar vara vemodig. Att genast bli vemodig är ibland ett tecken på en lågsinnad själ. Så är ofta fallet med människor som tror sig vara Konstnärer och som i sin enfald tror att en hel dos lidande hör till – därför sätter de raskt upp en lidande min. Vemodet är för dem endast en fasad, en yta.

Det finns anledning att tro att Neil Young hade skrikit och lidit tillräckligt för att få känna vemod när han bestämde sig för att spela in On the Beach. Hela albumet har stråk av svårmod, men ingenting på skivan frammanar samma ruffiga vemod som titellåten. Det är den enda låten som får mig att tänka på skivomslaget, där Young står och tittar ut över havet. Bränningarna slår mot stranden; de 70-talsgulmönstrade solstolarna gapar tomma; allting snuddar vid en känsla av tidens gång och världens sönderfall.

All my pictures are fallin'
from the wall where
I placed them yesterday.

Det är på många sätt människans olycka att vi har förmågan att reflektera över vår egen existens. När vi blir äldre tappar vi vår förmåga att gripa ögonblick i flykten, att uppleva känslor direkt och omedelbart. Det är vårt reflektions-martyrskap, för att använda Kierkegaards terminologi. Young sjunger nästan uppgivet att han vet om att alla hans problem är meningslösa. Men det får dem inte att försvinna. Klarsyntheten, förmågan att vaket reflektera över sin egen existens, har genom historien hyllats och upplyfts till dygd. Men den gör oss sällan lyckligare. Tvärtom är det reflektionen som får oss att känna en distans till tillvaron. Då kan det förefalla som om vi är ensamma vart vi än beger oss. Allting sveps in i ett ogreppbart dis, som ett fotografi från ens barndom. Och där står vi som Neil Young på stranden och lyfter blicken mot himlen.

I verkligheten är vi aldrig så ensamma som vi inbillar oss. Livet innehåller trots allt för de flesta av oss verkliga möten, kärlek och lyckliga ögonblick. (Åh, vad jag skulle vilja uppskatta dem mer.) På ett motsatt sätt kan det vara vår föreställning om att vi endast är ensamma, ömkliga varelser som hindrar dessa möten och ögonblick att äga rum. Och vi skärmar av oss, helt i onödan.